Att tolka det aldrig sagda
När vi pratar med varandra är vi sällan så tydliga som vi tror. Vår samtalspartner får själv fylla i en hel del, men förstår det mesta av vad vi menar ändå. Men vad händer när det vi säger simultantolkas? Ju mer komplicerat det talaren säger är, ju svårare blir det för tolken att få med allt. Det visar Anna-Lena Nilsson vid Avdelningen för teckenspråk, Stockholms universitet i en avhandling som nyligen lades fram.
När vi pratar med någon förstår vi för det mesta varandra, även om vi som talare inte alltid är så tydliga i vårt budskap som vi vill tro. Vi anpassar vårt budskap till den vi talar med och vad vi tror han eller hon redan vet. Vi kollar dessutom av att den vi pratar med verkar hänga med. Delar av informationen kan vara underförstådd, vilket innebär att det vi säger därmed blir mer eller mindre komplicerat att förstå.
Tolkar ska först förstå information som egentligen är anpassad till någon annan – den egentliga mottagaren av budskapet. De ska sedan tolka detta budskap till ett annat språk, och vid simultantolkning göra det under stor tidspress, samtidigt som de fortsätter att ta emot nya delar av budskapet, överför dessa till språket de tolkar till, osv., osv. En av de frågor som behandlas i den här avhandlingen är huruvida det är möjligt att mäta om det någon säger är mer eller mindre komplicerat, och om detta påverkar hur svårt det är att tolka, eller inte?
I en av delstudierna provas ett sätt att analysera det en person säger på teckenspråk för att mäta hur komplicerat det är. Analysen gjordes på tre olika segment av en berättelse som var 30 – 40 sekunder långa och alla segmenten visade sig vara olika.
Därefter analyserades åtta simultantolkningar till talad svenska av de tre segmenten, för att se om tolkarna lyckades få med ett antal på förhand valda innehållsenheter i sina tolkningar av budskapet. Hypotesen var att ju mer komplicerat ett segment är, med avseende på en särskild typ av språkligt uttryck, ju svårare blir det för tolken att få med allt innehåll. Analysen av tolkningarna gav stöd för hypotesen – ju fler av den typ av språkliga uttryck som analysen fokuserade på som förekom i ett segment, ju mindre lyckade var tolkarnas återgivande på svenska.
Ett praktiskt användningsområde för den här kunskapen är att man till exempel skulle kunna använda denna analysmetod för att bedöma svårighetsgraden i material som används när man utbildar tolkar, så att det material som används under utbildningen gradvis ökar i svårighet.
Avhandlingens namn: Studies in Swedish Sign Language: Reference, Real Space Blends, and Interpretation. Avhandlingen finns att ladda ner som pdf på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-37026.
Ytterligare information
Anna-Lena Nilsson, Institutionen för lingvistik, Avdelningen för teckenspråk, Stockholms universitet. Tfn: 08 – 16 25 61; 070 – 271 30 24. E-post: annalena@ling.su.se.
