Tema

Peter Weiss filmer ämne för en avhandling

Peter Weiss liv som filmare, skapande konstnär och samhällskritiker präglas av starkt engagemang i olika avseenden. I en avhandling som läggs fram vid Filmvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet nu på lördag berättar Jan Christer Bengtsson hur han undersökt och analyserat Peter Weiss kortfilmer för att hitta vilken mening filmen hade i artisten Peter Weiss liv och vilken roll den spelade.

– Peter Weiss spelade in och färdigställde fjorton filmer under åren 1952-1961, två av dem var långfilmer. Hans första filmer var ett slags korta surrealistiska och fantasifulla bilddokument och han hämtade sina motiv till en början i den egna upplevelsesfären. I sina första kortfilmer – han kallade själv dem studier – ställer han därför frågor rörande sin egen existens som konstnär, sin relation till kvinnor och till sina föräldrar, säger Jan Christer Bengtsson.

Under andra hälften av 1950-talet visar han på sidor av det dåtida svenska samhället, som starkt kunde ifrågasättas. I några dokumentära kortfilmer besökte Peter Weiss randexistensers platser som ölkaféer och uteliggares nattläger. Han granskade livet i ett ungdomsfängelse och uppmärksammade ungdomars böjelser för olika typer av droger. Som en av dåtidens radikaler var Peter Weiss starkt kritisk mot fängelse som strafform och olika skrämmande och destruktiva beteenden kom att hamna under Weiss lupp. I sökandet efter hopp och mening i livet gjorde han bland annat en kortfilm för SSU – Vad ska vi göra nu då? Filmen gjordes i hela 250 kopior och användes som diskussionsunderlag i den efter motbokens avskaffande uppmärksammade drogproblematiken.

En av långfilmerna – Hägringen – var av experimentkaraktär och ansågs allmänt vara svår. Den andra – den enda större kommersiella filmproduktion Peter Weiss var med och gjorde väckte stor uppmärksamhet då den visades i Stockholm. I ett pressmeddelande från Frankfurt am Main tog Peter Weiss avstånd från sin medverkan i filmen ”Svenska flickor i Paris”. Länge ville man tro att han hade lite med den filmen att göra, men både han själv och hans närstående hävdade länge att han vilseletts av illasinnade personer med skrupellösa samveten. Själv menade Peter Weiss i anteckningar han gjorde tio år efter filmens tillkomst att det var så det kunde te sig i den kapitalistiska filmbranschen.

– I själva verket hade han hoppats mycket på den chans han fick att göra film i Paris. Men då han insåg att han inte skulle få den möjligheten ville han förekomma genom att distansera sig, säger Jan Christer Bengtsson.

Sammanfattningsvis kan sägas att Peter Weiss kämpade med personliga svårigheter att kunna uttrycka sig genom språk – ett språk som bestod av ord och tecken – då man med stor sannolikhet kan anta att han bar på en stor önskan om att lyckas som författare. För att ”erövra orden” övade sig Peter Weiss med att beskriva olika slags världar – såväl inre som yttre sådana. Det kan vara en förklaring till att han sysslade med såväl surrealistiska och psykologiska ämnen, samt att han kom att hitta fram till dokumentära former då han gjorde film.

Senare tiders dokumentärfilmare som Stefan Jarl och PeÅ Holmquist har visat på inspiration från Peter Weiss. Stefan Jarl tillägnade Peter Weiss ”Ett anständigt liv” (1979) och PeÅ Holmquist använde sig av texter från Peter Weiss prosadikter ”De besegrade” (1948) och ”Motståndets estetik” del 1 (1976) i filmen ”Var är min seger?” (2002).

Avhandlingens titel
Peter Weiss filmer: från de korta små lekfulla kopparslagen till kommersiell långfilmsdebut: filmer – filmidéer – utkast.

För ytterligare information
Jan Christer Bengtsson, Filmvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet,
e-post: jan.christer.bengtsson@spray.se.

Peter Weiss filmer ämne för en avhandling

 lästid ~ 2 min