Betydande metanutsläpp i Arktis från tinande havsbotten norr om Sibirien
Den kraftfulla växthusgasen metan släpps nu ut i atmosfären från ett område av de Östsibiriska grundhaven som motsvarar mer än fyra gånger Sveriges yta. Permafrost i havsbotten har tidigare antagits fungera som ett effektivt lock för den enorma mängd metan i området som om den frisläpptes skulle kunna leda till en abrupt global klimatuppvärmning.
I en omfattande studie i denna veckas nummer av tidskriften Science författad av forskare vid ryska vetenskapsakademien, universitet i Alaska, USA och Örjan Gustafsson vid Stockholms universitet visas att havsområdet nu årligen läcker 8 miljoner ton metan till atmosfären. Det nuvarande flödet är lika mycket som tidigare har antagits gälla för hela Världshavet men utgör i dagsläget ingen akut förändring av atmosfärens metanbalans.
Den rysk-svenska forskningsexpeditionen International Siberian Shelf Study (ISSS) som genomfördes för ett drygt år sedan är den mest omfattande hitills i de svårtillgängliga och dåligt utforskade farvattnen utanför nordöstra Sibirien, detta trots att de utgör världens största kusthav.
Klimatmodeller föreslår att en ökning av atmosfärens metanmängd motsvarande bara en procent av det som uppskattas finnas i dessa frusna havsbottnar skulle vara tillräckligt för att orsaka en stark klimatuppvärmning. Tidigare perioder av snabba klimatuppvärmningar i jordens geologiska historia har satts i samband med plötsliga utsläpp av metan från grunda havsbottnar.
Under ISSS genomfördes mätningar av metan i havsbotten, på olika djup i havsvattnet och i den överliggande luften på över ett hundra platser. Kombinerat med mätningar från tidigare expeditioner under ledning av de ryska ledarna av studien Natalia Shakhova och Igor Semiletov visar studien att metanhalten i havsvattnet är förhöjd i 80% av bottenproverna och i över hälften av ytvattenproverna och luftproverna.
I områden med halter upp till 100 gånger över naturlig bakgrund dokumenterade man under ISSS med seismiska instrument och ekolod förekomsten av metanskorstenar på havsbotten och fält med metanbubblor i vattnet som steg så snabbt ända till havsytan att metanet inte hann lösas upp i havsvattnet.
Östsibiriska grundhaven är en förlängning av den sibiriska tundran som översvämmades då glaciärer smälte och havsnivån steg vid slutet av istiden. Upptiningen av permafrosten i havsbotten kan till största delen antas bero på naturliga orsaker, som geotermisk värme underifrån (genom sprickor i jordens skorpa) och havsvatten ovanifrån som pågått under 5000-8000 år sedan permafrosten översvämmades säger Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid Stockholms universitet, ledare ombord för den svenska ISSS delegationen och en av författarna till artikeln.
– Men det kan inte uteslutas att det mänskliga bidraget till uppvärmningen av Arktis med en längre sommarperiod med isfritt och varmare vatten samt ökad avrinning av varmare flodvatten kan vara droppen som får bägaren att rinna över eller snarare som knuffar temperaturen i havsbottens permafrost över smältpunkten, säger han.
Örjan Gustafsson understryker att beräkningarna visar att det finns ingen anledning till en överdriven oro i dagsläget då atmosfärens metanhalt inte nämnvärt påverkas av de utsläpp som sker just nu. Han understryker vikten av mer omfattande studier av metanutsläppen från sibiriska kusthaven för att bättre förstå risken av att flöderna ökar i framtiden.
– Det blir viktigt att öka kunskapen om hur permafrosten värms upp och hur detta kan översättas till metanutsläpp. Expeditionerna behöver upprepas under flera år för att kunna utvärdera om det finns en trend av ökade metanföden; detta kommer kräva ett större internationellt samarbete.
Expeditionen bekostades av svenska, ryska, nordiska och amerikanska finansiärer, där särskilt den svenska Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse bidragit.
Se video från expeditionen
