“Falsk marknadsföring” inom EU
EU utfärdade för några år ett direktiv som ska ge miljövänligare design av elektriska och elektroniska produkter. Men kraven reglerar framför allt hur energisnåla produkterna är när de används. Hela tillverkningsfasen, och frågorna om kemikalier och avfall, får mindre fokus. Det är därför falsk marknadsföring att tala om eko-design.
Det menar forskarna Carl Dalhammar och Chris van Rossem på Internationella miljöinstitutet IIIEE. De har studerat direktivet “Ecodesign of Energy-using Products Directive” och dess produktkrav på uppdrag av European Environmental Bureau, en sammanslutning av mer än 140 miljöorganisationer i olika europeiska länder.
Ett EU-direktiv fungerar som en lag genom att sätta upp mål som alla EU-länder ska följa. Direktivet om eko-design talar mycket om livscykeltänkande, d.v.s. att ta hänsyn till en produkts alla miljöeffekter från råvaruutvinning till sophantering.
I praktiken handlar dock nästan alla krav om en enda miljöaspekt, energianvändningen, och bara sällan om kemikalier och avfallsfrågor. Dessutom är det främst energianvändningen i användningsfasen som regleras, inte energianvändningen vid produktionen av komponenter och kemikalier, och energianvändningen vid transporterna.
– Ändå finns det studier som tyder på att det går åt mer energi vid tillverkningen än vid användningen av många produkter, säger Carl Dalhammar.
Han anser att man i EU-direktivet gjort det lätt för sig genom att koncentrera sig på hur energisnål eller energislösande en vara är när den används. Just denna aspekt är jämförelsevis lätt att mäta och att lagstifta om.
De aspekter som berör produktionen är svårare att hantera, både juridiskt och tekniskt, men har oftast större påverkan på miljö och naturresurser. Det gäller t.ex. vilka råvaror och kemikalier som används, hur råvaruutvinningen går till och hur mycket energi som krävs för produktion och transporter. Om produkten till slut återvinns eller hamnar i soporna, och hur det påverkar miljön, är andra viktiga aspekter.
– Man övervärderar en enda del av en produkts livscykel, användningsfasen, och en enda aspekt av denna, energiåtgången. Då handlar det inte om någon verklig eko-design! menar Carl Dalhammar.
Han ser också tydliga glapp mellan olika enheter inom EU när det gäller koorrdineringen av reglerna på området. Risken är stor är stor för att somliga uppgifter faller mellan stolarna. Det är därför forskarnas rapport fått titeln “Designing Greener Electronic Products: Building Synergies between EU Product Policy Instruments or Simply Passing the Buck?”, dvs fritt uttryckt “skapa samverkan eller bara skyffla över ansvaret på någon annan?”
Att forska på uppdrag av en icke-statlig organisation är en lika speciell situation som att forska på uppdrag av ett företag.
– Vår förutsättning har varit att vi fått frihet att utforma innehållet i studien så som vi velat. European Environmental Bureau har sedan fått formulera sina slutsatser av studien på sitt eget sätt, förklarar Carl Dalhammar.
INGELA BJÖRCK
länk till EEB: http://www.eeb.org/
