Tysk modernism viktig fråga i 1900-talets konstsverige
Den svenska konstkritiken under tidigt 1900-tal rymmer många, starka och inte så sällan kluvna bilder av tysk och österrikisk modernism. Frigörande kraft, sjukliga deformationer, äkta nordisk konstkaraktär eller farliga främmande inflytanden kan förknippas med tidig tysk 1900-tals konst. Tvärtemot vad många tidigare trott så fanns det ett starkt svenskt engagemang för den tyska konsten, vilket är något som i stort sett ignorerats av den franskorienterade svenska konsthistorieskrivningen. Det visar Andrea Kollnitz i en avhandling vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.
I sin avhandling har Andrea Kollnitz undersökt den svenska konstkritikens reaktioner på tysk och österrikisk modernism mellan 1908 och 1934.
– Mitt arbete visar hur tysk, österrikisk och inte minst svensk konstidentitet tolkas och formas i kritikens nationalistiska retorik. Jag har analyserat konstkritikens retoriska strategier och bildspråk i en debatt som både handlar om nationell självmanifestation och bemötandet av radikal internationell modernism, säger Andrea Kollnitz.
Genom att tolka tysk och österrikisk konst som bevis för en viss nationalkaraktär, definierar den svenska kritiken också hur den svenska konsten är. Retorikens dramatiska och metafor-rika bilder av tyska utställningar i Sverige presenterar en kluven svensk identitet.
– Å ena sidan känner sig svenskarna samhöriga med den tyska konstens nordiska karaktär och fascineras av expressionismens ”kraftfulla” uttryck. Å andra sidan dras de till den franska och klassiska konstens ”mer behagfulla och ”harmoniska” egenskaper. Kritikens ambivalenta reaktioner på tysk modernism speglar också en rädsla för internationalisering och modernisering. Genom sina diskussioner om tysk radikal modernism bidrar konstkritiken liksom andra av tidens texter till att forma en moderat rationell svensk självbild utan farligt radikala inslag, säger Andrea Kollnitz.
Andrea Kollnitz undersökte även samspelet mellan nationalistiska och modernistiska konstideal inte minst när det gäller konstnärsrollen. Fallstudier om den svenska receptionen av konstnärer som Emil Nolde, Egon Schiele, Oskar Kokoschka, Gabriele Münter, Franz Marc,Wassily Kandinsky och Käthe Kollwitz visade att avantgardisterna inte bara förknippades med revolutionär förnyelse och internationell öppenhet.
– De tolkades även genomgående som nationella symboler och legitimerades eller anklagades utifrån nationalistiska argument – inte bara i sina tyskspråkiga hemländer utan även i en nationalistiskt och rasbiologiskt präglad svensk konstpolitik, säger Andrea Kollnitz.
Ytterligare information: Andrea Kollnitz, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn 070-796 73 32, 08-16 18 85, andrea.kollnitz@arhistory.su.se.
För bild:
08-16 40 90 eller press@su.se
