Börjar användning av ”att” (att) försvinna?
Ett språk förändras med tiden och när det gäller svenskan hävdas ibland att bruket av ”att” minskar. Men Kristina Hagren visar i sin avhandling att det ser mycket olika ut i olika delar av Sverige.
I svenskt standardspråk används ibland infinitivmärket ”att” (med uttalet ”att” eller ”å”) framför ett verb i infinitiv. Vissa verb följs dock av en infinitiv utan ”att” och det hävdas ibland att bruket av ”att” minskar. Särskilt riktas uppmärksamheten på ”kommer (att)”.
I svenskt talspråk med dialektal prägel förekommer inte sällan ”till å” eller bara ”till” framför en infinitiv. Dialekterna har alltså fyra möjligheter att konstruera infinitiven, med ”å”, med ”till å”, med ”till” eller helt utan infinitivmärke.
I sin avhandling redogör Kristina Hagren för en undersökning av ett relativt stort dialektmaterial ur källor från 1800-talet och framåt. Huvuddelen av materialet är från 1900-talets första hälft. Undersökningen visar att tendenserna är olika i olika delar av landet. I Götaland utom Gotland använder man i stor utsträckning ”å” framför infinitiven, även efter verb som till exempel ”behöva”, ”bruka” och ”börja”, medan det däremot normalt utelämnas efter dessa verb på Gotland, i Svealand utom Värmland samt i Norrland. I övre Dalarna och övre Norrland saknas ibland infinitivmärke också i uttryck där det är obligatoriskt i standardsvenskan, till exempel efter ”bry sig om” och ”gå an”.
Särskilt i Mellansverige och på Gotland förekommer ”till” mycket ofta framför infinitiven, även efter preposition, till exempel ”för te fördärrvä nä”, ”för att fördärva den” (Uppland). Kombinationen ”till å” är relativt sällsynt och påträffas främst i Götaland, Värmland och mellersta Norrland.
Användningen av infinitivmärke är dock inte bara beroende av var i landet dialekten hör hemma utan också vilket uttryck infinitiven hör samman med. Ett av de tydligaste exemplen är verbet ”komma” som i en betydande majoritet av språkproven i undersökningen konstrueras med ”till”, antingen ensamt eller tillsammans med å, t.ex. ”dä kåmmer nog te å hålle ôppe i natt”, ”det kommer nog att hålla uppe (vara uppehållsväder) i natt” (Östergötland), ”ja kommär tä drettja kaffe”, ”jag kommer att dricka kaffe” (Västmanland). I dialektmaterialet finns inga exempel på att infinitivmärke helt saknas efter ”komma”.
Avhandlingen läggs fram vid Uppsala universitet den 25 oktober.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Kristina Hagren, tel: 018-65 24 34, kristina.hagren@nordiska.uu.se
