Barn med sällskapsdjur kan bli snarkare

Bakom rönen ligger en undersökning bland 16 000 slumpvis utvalda personer från Sverige, Norge, Danmark, Island och Estland. Resultaten publiceras nu i tidskriften Respiratory Research. Bland de 15 556 personer som svarade på frågorna om snarkning rapporterade 18 procent att de var ”vanesnarkare”, definierat som ljudliga och störande snarkningar under minst tre nätter per vecka.

Följande barndomsfaktorer kunde oberoende av varandra kopplas till snarkning: Att ligga på sjukhus för en infektion i andningsvägarna före två års ålder, att lida av återkommande öroninflammationer, att växa upp i en stor familj samt att som nyfödd ha hund i hemmet. Enligt artikeln kan det bero på att de nämnda faktorerna tidigt förstärker inflammationsprocesser i övre luftvägarna, vilket ökar benägenheten att snarka senare i livet.

Utöver de uppenbara problemen för den som ska vistas i samma sovrum lider snarkarna själva av dålig sömn och hälsorisker.

– Vår och andras forskning visar att de har ökad risk för förtidig död och hjärt-kärlsjukdomar som hjärtinfarkt och stroke, kommenterar Karl Franklin.

Han hoppas att de nya rönen om riskfaktorer i barndomen ska bidra till mer kunskap som kan användas för att förebygga snarkning. Medförfattare från Umeå universitet är Eva Norrman, lungmedicin, och Lennarth Nyström, epidemiologi.

KA Franklin, C Janson, T Gíslason, A Gulsvik, M Gunnbjörnsdottir, BN Laerum, E Lindberg, E Norrman, L Nyström, E Omenaas, K Torén, C Svanes: ”Early life environment and snoring in adulthood”, Respiratory Research 2008, 9:63doi:10.1186/1465-9921-9-63

Kontaktinformation
För mer information, kontakta docent, överläkare Karl Franklin, avdelningen för lungmedicin, Inst. för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet,
tel. 090 785 18 74, mobil 070 688 47 45,
e-post Karl.Franklin@lung.umu.se