Tema

Prins Eugen som konstsamlare

Prins Eugen gjorde en unik insats för den svenska samtida konsten. Han var inte bara själv konstnär utan verkade även som konstsamlare och mecenat av rang. Därigenom fick han en helt central roll i det svenska konstlivet.

Hans konstsamlande ägnades i första hand ung, svensk konst. Christina Wistman undersöker prinsens konstsamlande i sin avhandling, vilket tidigare inte gjorts inom forskningen.

Som konstnär, konstsamlare, mecenat och konstpolitiker hade den okonventionelle prins Eugen (1865?1947) flera roller att fylla i svenskt konstliv. Med tiden blev hans ställning där helt central och han stod livet igenom i kontakt med både äldre och allt yngre konstnärskretsar. I Christina Wistmans avhandling står prinsens konstsamlande i fokus och hon berättar om en i svensk konsthistoria unik insats för samtida konst.

Eugen var en samlare av svensk samtidskonst och han köpte konst av fler yngre än äldre konstnärer. Detta avviker från den vedertagna bilden av prins Eugen som samlare av sin egen konstnärsgenerations verk. Det är snarast märkligt att forskningen bortsett från denna viktiga samlarinsats, vilket sannolikt beror på att samlaren var prins. Prinsens avancemang i konstlivet var heller inte så enkelt som det har kunnat beskrivas och Christina Wistmans ambition har varit att närmare undersöka detta. Hennes syfte har varit att inte bara att ge en presentation av ett kungligt samlande utan också visa på hur en aktör kunde ta sig fram i det svenska konstlivet mellan åren 1887 och 1947.

Tidigare undersökningar av samlare, samlande och samlingar har i stor utsträckning inriktats på samlingarna i sig eller på samlarens betydelse för den konst denne köper. Wistman har undersökt vad konstköpen betyder för samlaren. Som alla pretendenter fick prinsen strida för sina avancemang inom konstfältet och hans avancemang komplicerades av prinsrollen. Men starkt bidragande till hans allt starkare ställning var hans eget konstsamlande.

Prins Eugen gjorde inte sina konstförvärv för att i första hand bidra till konstnärernas försörjning, utan konstköpen ingick i en självständig samlarplan och inriktades i första hand på svensk konst. Det handlade framför allt om nytt måleri i en föreställande tradition, utfört av en levande svensk manlig konstnär och förvärvat i direktkontakt med konstnären. Samlingen innehåller få verk av kvinnliga konstnärer och den dominerande motivkategorin är landskap. Prinsens samlande är med detta i överensstämmelse med ett traditionellt konstsamlarmönster. Men i övrigt bröt Eugen mot etablerade mönster; han köpte ung konst och även av oetablerade konstnärer. Vid Eugens bortgång år 1947 var den yngste företrädde konstnären i hans samling endast 26 år gammal.

Eugen önskade ett levande konstmuseum utan personfixering och det Prins Eugens Waldemarsudde som öppnade sina portar år 1948 kan per definition ses som det första svenska museet för modern och samtida svensk konst. Men Eugens museigrundande handlar även om självmanifestation. Det har varit av synnerlig vikt för analysen av prinsen och av museigrundandet att inse att prins Eugen med sitt museum också skapade ett permanent utställningsrum för sin egen konstnärliga produktion.


Avhandlingens titel: Manifestation och avancemang. Eugen: Konstnär, konstsamlare mecenat och prins.
Disputationen äger rum fredagen den 28 mars 2008 kl 13.15
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Christina Wistman,
0702-17 57 17
c.wistman@waldemarsudde.se

Prins Eugen som konstsamlare

 lästid ~ 2 min