Den svenska barnfilmen – inte bara ett oskyldigt nöje
Vilka idéer om barn och barndom förmedlar egentligen barnfilmen? Varför finns det inga riktigt elaka barn i filmer gjorda för en ung publik? Och vad har vi vuxna att vinna på att idyllisera barndomen? Det är några frågor som besvaras i filmvetaren Malena Jansons doktorsavhandling vid Stockholms universitet.
– Den svenska barnfilmen har nästan alltid kringgärdats av en mängd uttalade och outtalade förbud, som har gjort den harmlös och likriktad. Till skillnad från andra kulturformer för barn, såsom litteratur och teater, har det saknats variation vad gäller såväl innehåll och genrer som formuttryck. Jag tror att barn, precis som vuxna, behöver mångfald, säger Malena Janson vid Filmvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.
I sin avhandling ser Malena Janson bortom myten om den svenska barnfilmen som “världens bästa”. Med hjälp av den moderna barndomsforskningen och Michel Foucaults idéer om makt, kunskap och förtryck undersöker hon istället vad begreppet “bio för barnens bästa” har inneburit vid olika tidpunkter i den svenska barnfilmshistorien. Emellanåt, visar det sig, har månandet om barnens bästa övergått i en form av maktutövning, ett “välviljans förtryck”.
– Mest förhärskande har idén om barn som oskuldsfulla varelser och barndomen som en lustgård, varit. Det är en tanke som Rousseau förde fram redan på 1700-talet och som inte minst Olle Hellbom varit med om att cementera. Än i dag, till exempel i en film som “Förortsungar”, som ändå skildrar ett utsatt barns svåra förhållanden, dominerar den här synen på barndomen som ett paradisvakuum, säger Malena Janson.
Avhandlingen gör närmare analyser av tre filmer som är centrala för den svenska barnfilmshistorien: Rolf Husbergs “Barnen från Frostmofjället” (1945), Olle Hellboms “Alla vi barn i Bullerbyn” (1960) och Kay Pollaks “Elvis! Elvis!” (1977). Malena Janson har även studerat recensioner och debatter i pressen, liksom statliga utredningar som gjorts i barn- och biofrågan. I slutkapitlet behandlas också dagens biografrepertoar. Malena Janson tar där upp kraven på lönsamhet och barnbokens hämmande effekt på biofilmen. Resultatet blir en mångfacetterad och nydanande bild av den svenska barnfilmen.
Avhandlingens titel: Bio för barnens bästa? Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år
Ytterligare information
Malena Janson, doktorand vid Filmvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn mobil 0709-94 21 69, e-post malena.janson@mail.film.su.se.
För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.
