Tema

Vem straffar barn som begår brott?

Barn som begår brott betraktas idag som ett stort samhällsproblem. Det råder dock olika uppfattningar bland brottsforskare om ungas brott ökar eller inte. Trots denna osäkerhet har den svenska lagstiftningen och de straffrättsliga påföljderna skärpts ifråga om barns brott. De rättsliga förändringarna har inneburit att det ställs motstridiga krav på både sociala myndigheter och domstolar. Socialtjänsten förväntas utgå från barnets bästa och domstolen från brottets straffvärde. Dessa perspektiv är svåra att förena och medför att påföljdssystemet verkar ha blivit oförutsebart och orättvist. Det visar en ny avhandling i socialt arbete vid Stockholms universitet.

En grundpelare i det svenska påföljdssystemet för unga lagöverträdare sedan lång tid är att barn inte ska straffas på samma sätt som vuxna. Istället ska de i första hand överlämnas till socialtjänsten för vård och behandling utifrån sina behov. En viktig rättslig förutsättning för ett sådant överlämnande är att socialtjänsten har lämnat ett yttrande till åklagaren innan denna beslutar om åtal. I yttrandet förväntas socialtjänsten redogöra för den unges sociala situation och eventuella behov av stöd från samhället samt de åtgärder som kommer att vidtas för den unge vid ett överlämnande. Socialtjänstens åtgärder regleras i socialtjänstlagen, SoL, och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

År 1998 infördes bestämmelser i SoL i syfte att förstärka barnperspektivet inom socialtjänsten och innebär att barnets bästa ska vara ett centralt intresse vid alla åtgärder som socialtjänsten vidtar och som rör barn. År 1999 reformerades brottsbalken i syfte att göra påföljdssystemet för unga mer likt det som gäller för vuxna och att barn i större omfattning ska straffas mer proportionerligt i förhållande till brottets straffvärde. Reformen avsåg att göra påföljdssystemet för unga mer konsekvent, förutsebart och likvärdigt. Av bland annat sådana skäl skulle socialtjänstens yttranden tydliggöras i straffprocessen. Reglerna för överlämnande till vård skärptes och i fortsättningen krävdes att domstolen bedömer att socialtjänstens insatser kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till bland annat brottets straffvärde.

Michael Tärnfalks avhandling vid Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet, visar att påföljdssystemet för unga tvärtemot de genomförda reformernas syfte verkar ha blivit oförutsebart och orättvist. I avhandlingen studeras pojkar som misstänks och dömts för misshandel och grov misshandel i Stockholms län åren 1998 och 2000.

Bland annat visar resultaten i studien att socialtjänstens yttranden har en mycket stor betydelse för domstolarnas val av påföljd men yttrandena är inte konsekventa. Barnets bästa verkar inte vara ett intresse som beaktas och barnperspektivet är inte särskilt framträdande menar Michael Tärnfalk.

– Socialtjänstens föreslagna ingripanden sker både utifrån ett fokus på barnets behov och ett fokus på brottet. När de föreslagna ingripandena sker utifrån brottet görs ingen skillnad om det är grov misshandel eller lindrigare former av misshandel, de föreslagna åtgärderna är desamma: den unge ska ta sitt straff inom socialtjänsten, säger Michael Tärnfalk.

När det gäller domstolarna följer de socialtjänstens föreslagna insats i både brottsgrupperna år 1998 och överlämnar den unge till socialtjänsten för vård nästan genomgående. År 2000 följer domstolarna socialtjänstens förslag till insats nästan genomgående i misshandelsfallen. Men en skillnad är att i de grova misshandelsfallen sker ett överlämnande till vård mer sällan år 2000. Istället väljer domstolarna vad de anser vara mer ingripande påföljder.

– På detta sätt döms barn som begår liknande brott till olika straff och påföljder. Det är emellertid mycket svårt att klarlägga på vilka grunder påföljderna används så olika, säger Michael Tärnfalk.

En viktig slutsats är att så länge de grundläggande utgångspunkterna är så skilda – barnets behov kontra brottets straffvärde – är socialtjänsten och straffsystemet inte möjliga att förena utan att något intresse måste vika för det andra.

– Det vore klokt att dela upp de samhälleliga strategierna mot barns brott tydligare. Ett sätt är att låta socialtjänsten yttra sig först när skuldfrågan avseende brottet är klargjord, säger Michael Tärnfalk, som vidare menar att det som nu tycks ske i praktiken innebär att vi har fått två myndigheter som ägnar sig åt samma sak, nämligen att straffa barn.

Avhandlingens titel: Barn och brott – En studie om socialtjänstens yttranden i straffprocessen för unga lagöverträdare

Ytterligare information
Michael Tärnfalk, Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet, tfn 08-674 74 55, 070-731 38 63, e-post Michael.Tarnfalk@socarb.su.se.

För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-16 4090.

Vem straffar barn som begår brott?

 lästid ~ 3 min