Artikel från Stockholms universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

15 maj 2007

Dödas ben återanvändes under järnåldern

Det är sedan länge känt att stora mängder brända ben från människor och djur verkar saknas i gravar från yngre järnålder (400-1050 e.Kr.) i Skandinavien. En ny avhandling i arkeologi vid Stockholms universitet visar att detta kan förstås genom att överge de moderna och begränsande begreppen individ och kön. Under järnåldern var det istället viktigt att som person vara en divid, det vill säga delbar, och kunna spridas ut på andra ställen än i gravar.

Ing-Marie Back Danielssons avhandling vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, handlar om kroppsliga uttryck och identiteter under den yngre järnåldern i Skandinavien. Avhandlingen tar bland annat fasta på att frånvaron av ben i gravar istället kan tolkas utifrån närvaron av ben i andra sammanhang.

– Brända ben kan bland annat ha använts i keramiktillverkning eller för att härda järn till stål. Det färdiga föremålet, ett kärl eller ett svärd, kan genom att kremerade och krossade ben tillförts ha ansetts få de egenskaper som de människor eller djur hade, som benen kom ifrån. Möjligheten att exempelvis svärd betraktades som väsen med sociala kvaliteter, alltså som en person, indikeras till exempel av den poetiska Eddan, som berättar att svärd kunde ha namn och till och med kunde vägleda den svärdssvingande, säger Ing-Marie Back Danielsson.

Ben från människor och djur verkar alltså ha fungerat utanför gravsammanhang som en slags återfödelsesubstans för föremål eller personer. Flöden av sådana substanser inom samhällen är nödvändiga för att personer ska kunna fortsätta att existera som divider och det är här en av de tydligaste skillnaderna mellan en individ och en divid blir märkbar.

– Medan individer är självständiga och slutna som personer, är en divid helt beroende av sin delbarhet och sina relationer med andra människor, ting och substanser för att kunna fortsätta att vara en person. En järnåldersperson var tvungen att engagera sig i den kontinuerliga produktionen, konsumtionen och cirkulationen av de essenser som människor var gjorda av, alltså ben, berättar Ing-Marie Back Danielsson.

– Det är för att vi i västvärlden framför allt uppfattar oss själva som individer, som vi också vill hitta dem i förhistorien, avslutar Ing-Marie Back Danielsson.

Faktaruta
Under den yngre järnåldern i Skandinavien var det vanligt på vissa platser att människor och djur kremerades. Ett mindre urval av benen gravlades i t ex en gravurna. Av de cirka 2,5 kg brända ben en vuxen människa ger återfinns vanligen bara några få hekto i gravar. Under kremering sprängs de kroppsdelar som vanligen brukar användas för könsbedömning, alltså bäckenet och skallen. Dessutom är de ben som gravlagts ofta krossade i centimeterstora bitar, vilket likaledes kraftigt försvårar en könsbedömning.

Avhandlingens titel: Masking Moments – The Transitions of Bodies and Beings in Late Iron Age Scandinavia.

Ytterligare information:
Ing-Marie Back Danielsson, FD i arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, mobil 0733-105 905, e-post im.back@ark.su.se

För bild, kontakta universitetets presstjänst tfn 08-16 4090, e-post press@su.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera