Hur har den sovjetiska politiken påverkat det ryska språket?

1900-talets Europa har upplevt tre totalitära regimer som har satt sin prägel inom många områden inte minst i språken – Nazityskland, det fascistiska Italien och det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen. Det sovjetiska totalitära språket har även haft stort inflytande på politiska språk i andra östeuropeiska länder, som efter andra världskriget påtvingades att följa samma politiska utveckling som Sovjetunionen. Det kommunistiska partiet styrde Ryssland och Sovjetunionen i över sju decennier, vilket var betydligt längre tid än Mussolinis eller Hitlers styre (drygt 20, respektive 12 år).

– Det ryska språket påverkades därför i större grad av det officiella propagandaspråket än italienska och tyska efter Mussolinis och Hitlers regimer, berättar Ludmila Pöppel vid Slaviska institutionen, Stockholms universitet.

I sin doktorsavhandling har Ludmila Pöppel undersökt det totalitära språkets utveckling i Ryssland och Sovjetunionen och de förändringar som det politiska språket genomgick under 1920-1950-talet. Hon har analyserat ledarartiklar från tidningen Pravda, en tidning som under drygt sju decennier var tongivande för Sovjetunionens ideologi, politik och politiska språk, samt Pravdas paroller och rubriker från perioden 1917-1933.

– Ett politiskt system i landet återspeglas tydligt i det politiska språket. Att beskriva politiska språket innebär till stor del att beskriva den kulturella kontexten och själva systemet. Språkets utveckling är en sorts barometer som återspeglar det totalitära systemets utformande och förändringar, säger Ludmila Pöppel.

Hennes avhandling visar på flera förändringar i det sovjetiska politiska språket och stora olikheter mellan revolutionens språk och totalitärt språk i Sovjetryssland. 1920-talets politiska retorik i Sovjetryssland kännetecknades generellt av två drag – den vände sig ofta till läsarnas känslor och förnuft.

– Exempel på revolutionens språk var metaforer med betydelse av död, grymhet, destruktion och blod. Döden framställdes in i minsta detalj, ofta med sadistiska och masochistiska drag. Under 1930-talet minskade antal metaforer som betydde “grymhet” och “hårdhet”. De ersattes med metaforer som betydde “skapande” och “enighet”, berättar Ludmila Pöppel.

Epitet är en annan grupp som visade liknande förändringar. På 1920-talet förekommer ofta epitet med betydelse av hårdhet, grymhet och blodighet, som senare ersattes med ord som betydde “stabilitet” och “lovprisande” epitet. 1920-talets retorik var inte bara känsloladdad utan vände sig även till förnuftet, det vill säga ratio. Det rationella yttrade sig tydligt i artiklarnas komposition. Logiska resonemang, sådana som implikationer och logiska slutsatser, användes ofta i ledarartiklarna från 1920-talet.

– Att vända sig till läsarnas förnuft var visserligen en formell gest, men man skapade åtminstone en illusion av att läsaren var med i diskussionen och skulle övertygas. Sådan retorik brukar man förknippa med revolutionens språk, säger Ludmila Pöppel.

Både emotionella och logiska drag försvann successivt under 1930-talet och åren därefter.

– De ersattes med element som varken vände sig till känslor eller till logik. Det var upprepningar och klichéer, ett tungt språk som ofta förknippas med totalitärt politiskt språk, säger Ludmila Pöppel.

Avhandlingens titel: The Rhetoric of Pravda Editorials: a Diachronic Study of a Political Genre

Avhandlingen kan laddas ner på
http://www.diva-portal.org/su/theses/abstract.xsql?dbid=6765

Ytterligare information
Ludmila Pöppel, Slaviska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-164383, mobil 073-1538085, e-post ludmila.poppel@slav.su.se.