Varför är alla människor vardagspsykologer?
De flesta människor har någon gång erfarit hur svårt det är att förutsäga vad en annan människa skall göra, eller hur en annan människa tänker och känner om saker och ting. Men vi människor kan inte låta bli att tillskriva andra människor mentala tillstånd, och förutsäga hur de skall bete sig – det utgör själva grundvalen för vår sociala samvaro med andra. Hur är då detta möjligt? Ja, den frågan har filosofer diskuterat i flera sekler. Jan Almäng kommer med sin avhandling med ett nytt inlägg i den debatten.
I avhandlingen diskuteras framförallt två filosofiska skolor. Enligt den första skolan, så tillskriver vi andra mentala tillstånd på basis av ett analogislut. Vi ser att andra grimaserar illa, minns att vi själva har ont när vi beter oss på det sättet, och drar slutsatsen att också andra har ont när de beter sig så. Enligt den andra skolan använder vi oss av en psykologisk teori. Den här teorin går under benämningen teori-teorin, eller teorin att vi använder oss av en psykologisk teori när vi tillskriver andra mentala tillstånd. Vi ser att en annan människa gråter, och har en teoretisk kunskap om att gråt normalt betyder sorg eller smärta. Vi utgår inte från oss själva. I avhandlingen försvaras en ny – eller möjligen nygammal – version av den analogiska teorin.
Almäng tar sin utgångspunkt i den franske filosofen Maurice Merleau-Pontys teori om en praktisk intentionalitet, eller ett mentalt tillstånd som består i man är medveten om vilka praktiska handlingsmöjligheter man har i en specifik situation. Det karakteristiska för den praktiska intentionaliteten är att den inte har en språklig natur och att den inte heller används i kognitiva processer som vanligt tänkande eller resonerande. Den består helt enkelt i en medvetenhet om vilka handlingar vi kan utföra med hjälp av kroppen i en specifik situation. En fotbollsspelare som ser vilka spelare han kan passa bollen till för att skapa en målchans, är till exempel i ett tillstånd av praktisk intentionalitet. Det är också en snickare som ser hur han skall fästa ett bräde för att ett tak skall bli tätt.
Det specifika med praktisk-intentionala tillstånd är att de är något som ett jag har i kraft av att det är en kroppslig agent. Man skulle helt enkelt inte kunna se vilka handlingar som en miljö inbjuder till, om man inte vore en agent som kunde handla i omgivningen med hjälp av kroppen. Det här intentionalitetsbegreppet har emellertid diskuterats väldigt litet i den filosofiska diskussionen om hur vi tillskriver andra människor psykologiska tillstånd och förutser hur de kommer att handla. Almäng argumenterar för att teori-teorin överhuvudtaget inte kan hantera begreppet praktisk intentionalitet. Analogiteorin kan hantera begreppet, men bara om den revideras.
Avhandlingsförfattaren menar att vi till största delen förutsäger andra människors beteende genom att tillskriva dem praktiskt-intentionala tillstånd. Tanken är att vi ser de handlingsmöjligheter andra människor har, på grundval av vilka handlingsmöjligheter vi själva skulle ha, om vi befunne oss i deras situation. Almäng argumenterar för att det här dels innebär att vi i en specifik bemärkelse direkt kan varsebli psykologiska tillstånd, dels att de vanligaste invändningarna mot analogi-teorin visar sig ohållbara.
Disputationen äger rum onsdagen den 2 maj 2007 kl. 13
Stora hörsalen, Humanisten
Kontaktinformation
Närmare upplysningar kan fås av Jan Almäng, 031-786 45 76 (arb.), 031-21 04 37 alt. 0570-15 226 (hem), jan.almang@phil.gu.se
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, 031-786 48 65, barbro.ryder@hum.gu.se
