Förändrade relationer gjorde barnbegränsning möjlig
Barnafödandet i Sverige halverades mellan 1880-1940. I en aktuell doktorsavhandling sätter historikern Sofia Kling det minskande barnafödandet i samband med förändrade relationer mellan könen och nya sexuella praktiker.
De barnbegränsande metoder som var tillgängliga före 1920 var avbrutet samlag, sexuell avhållsamhet och abort. De två första metoderna innebar stora begränsningar av makars sexliv och den tredje innebar allvarliga fysiska risker för kvinnan. Att göra abort var kriminellt och utfördes därför i lönndom av personer med begränsade kunskaper i anatomi och hygien, och dessutom med hjälp av medel och redskap som var osäkra och ofta farliga. Trots det hade det länge varit ett sätt för desperata ogifta kvinnor att undvika den skam som följde på det ogifta moderskapet. Under 1900-talets början blev det en metod också för gifta kvinnor som av olika anledningar inte mäktade med ytterligare ett barn.
Medan abort i huvudsak var kvinnans område låg ansvaret för den förebyggande födelsekontrollen på mannen. Sofia Kling visar i sin avhandling Vi våga ej helt leva: Barnbegränsning, sexualitet och genus under den svenska fertilitetstransitionen hur de tillgängliga preventivteknikernas nära koppling till sexualiteten gjorde det svårt för kvinnor att ta ansvar för barnbegränsningen. Det skulle samtidigt också innebära att ta ansvar för makarnas sexliv, och det var inte något som en respektabel kvinna kunde göra under denna period utan att samtidigt sätta sin kvinnlighet på spel. Å andra sidan kom manlighet under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet alltmer att handla om hänsyn och respekt gentemot kvinnor och barn, och män uppmanades att vara lyhörda och att agera ansvarsfullt i relation till reproduktionen.
Med tanke på att de barnbegränsande tekniker som fanns tillgängliga under perioden 1880-1940 förutsatte antingen en hög grad av sexuell självkontroll eller stora fysiska risker för kvinnan blir det intressant att fråga sig vad som motiverade män och kvinnor att tillämpa födelsekontroll. Avhandlingen pekar ut tre huvudsakliga drivkrafter som människor hänvisade till när de motiverade sitt beslut att barnbegränsa. För det första var man angelägen om att skapa ett så gott liv som möjligt för sig själva och sina barn. För det andra månade man om moderns hälsa och, för det tredje, blev barnbegränsning ett sätt för ogifta par att lösa konflikten mellan sex och risken för en utomäktenskaplig graviditet. Ett överordnat motiv för de flesta barnbegränsande par var födelsekontrollens del i ett identitetsskapande projekt. Det antal barn man hade sade något viktigt om den personen, till exempel om han eller hon var skötsam, ansvarsfull gentemot sina barn och en modern rationellt tänkande människa.
Avhandlingen utgår till stor del från brev som män och kvinnor skrev till RFSU:s nyöppnade rådfrågningsbyrå under 1930-talet, med frågor om särskilt abort och preventivmedel. Övrigt källmaterial inkluderar bland annat äktenskapsrådgivningslitteratur och propagandaskrifter.
Fredagen den 23 februari försvarar Sofia Kling, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln Vi våga ej helt leva: Barnbegränsning, sexualitet och genus under den svenska fertilitetstransitionen. Disputationen äger rum kl. 10.15 i hörsal E, humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Pirjo Markkola, institutionen för historia vid Åbo Akademi.
Kontaktinformation
För mer information kontakta henne på e-post sofia.kling@ddb.umu.se eller telefon 073-5081780, 090-7865015, 090-199570.
