Snäck- och musselskalens form speglar funktionen
Taggar, ribbor och bucklor skulpterade i vackra mönster. Snäckors och musslors skal skyddar djurens ömtåliga mjukdelar mot rovdjur och hjälper dem att gräva och hålla sig på plats i bottensedimenten. Jenny Sälgeback har i sin avhandling i paleontologi jämfört olika fossila och nu levande arters skal och visar att det tycks finnas ett begränsat antal funktionella lösningar. Disputationen ägde rum vid Uppsala universitet den 19 januari.
Funktionsmorfologi handlar om sambandet mellan form och funktion hos en organism och dess olika delar. I studien används både fossilt och nutida material. Valet av snäckor och musslor har sin förklaring i att dessa är vanligt förekommande djur i många miljöer. De är vitt spridda över hela jordklotet, de bevaras som fossil tack vare det kalkrika skalet och det finns många studier gjorda som gett upphov till nya frågor.
Skalet hos snäckor och musslor består till största delen av kalk. Det är uppbyggt av en komplicerad struktur av kristaller som är mycket hårt. Den viktigaste funktionen som skalet har är att skydda de ömtåliga mjukdelarna av djuret mot rovdjur och den omgivande miljön. Skalstyrkan är därför mycket viktig för djurets överlevnad. För att förstärka skalet kan snäckor och musslor bygga olika skulpturer på utsidan av skalet, t.ex. bucklor, taggar eller ribbor. Ofta förekommer dessa som kontinuerliga mönster över hela skalet och fungerar enligt samma fysikaliska principer som för korrugerad plåt eller wellpapp, där det ökade avståndet mellan två ytor bidrar till en högre styvhet. Utstående skulpturer skapar också en större omkrets av skalet vilket gör det svårare för rovdjur att hantera. Långa taggar i sidled samt en förstorad skalvinge bidrar till stabilitet av skalet när det vilar på underlaget. Djur som gräver kan ha speciella grävskulpturer som gör grävningen mer effektiv och förhindrar energiförlust.
I en av avhandlingens tre studier jämför Jenny Sälgeback en fossil mussla, Budmania, med den nu levande musslan Cardium. De har en liknande skalform bestående av bl.a. starkt utvecklade “keels” (stora kölar) på skalribborna. Dessa tolkas som förankringsskulpturer i sedimentet. Hos Cardium förstärker de även skalet. I den andra studien har en omfattande jämförelse av “cerithiforma” snäckor genomförts. De har avlånga skal som de släpar efter sig och Jenny Sälgeback visar att väldigt många olika skulpturer finns representerade hos den undersökta gruppen. Samma strukturer finns dock hos andra, obesläktade snäckor.
– Detta tyder på att det finns ett begränsat antal lösningar på ett problem. Man brukar kalla det för konvergens, säger Jenny Sälgeback.
I den tredje studien har hon testat om det är någon skillnad i skalstyrka hos skal som har reparationer och oskadade skal. Det visade sig inte vara någon skillnad men när hon testade skal med skador så bröts de ofta längs med den gamla ärrbildningen. Detta kan vara av betydelse för överlevnaden av snäckan.
Bildtext. Skalribbor med “keels” hos musslorna Cardium costatum (A) och Budmania semseyi (B). “Keels” fungerar som förankring i sedimentet. Skalstrecken motsvarar 20mm.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Jenny Sälgeback, tel: 018-471 27 40, 070-676 65 96, e-post: Jenny.Salgeback@geo.uu.se
