Barnbarnslösheten en återuppväckt sorg vid 50 plus
När andra får barnbarn och livligt delar med sig av sina upplevelser får de ofrivilligt barnlösa en ny kris i livet. Det blir som att vrida klockan 20 år tillbaka, till en tid som de mödosamt försökt lägga bakom sig. Det visar en av studie från bland annat Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap.
Livets olika skeden gör sig påminda även för de ofrivilligt barnlösa. Men hittills har forskningen mest rört sig kring den fertila åldern och runt metoder för att avhjälpa barnlösheten. I denna studie visar författarna på att hjälpen borde vara självklar även under andra perioder av livet.
– De allra flesta lider verkligen av att inte kunna följa gängse familjenormer, det vill säga få barn och skapa en “riktig” familj, få barnbarn som i sin tur garanterar att släkten förs vidare. Hela livet utsätts man för stark inre och yttre press och blir “avvikande” både när det gäller att uppfylla de egna behoven och andras förhoppningar, säger författarna.
I denna studie intervjuades kvinnor som under 1980-84 genomgått behandlingar för att möjliggöra en graviditet. Nu tjugo år senare så var deras minnen utav olika möten med sjukvården fortfarande oerhört känsloladdade och detaljrika och deras sorgfyllda historier lika levande aktuella som då. Några av kvinnorna hade kommit in i menopausen men för de andra levde fortfarande hoppet kvar. Medelåldern var 52 år och hälften var skilda från den man som de levt med under infertilitetsbehandlingarna. I alla fallen var det mannen som lämnat kvinnan.
Många av kvinnorna rapporterade att deras sexuella lust och aktivitet starkt påverkats och för flera så hade lusten helt dött ut. Nästa alla önskade att de fått mer råd och stöd i just denna fråga även under själva behandlingsfasen. Snittet på behandlingsperioderna låg på 8 år och att skilja på njutbart sex och barnaalstrande blev tillslut obarmhärtigt svårt menade de.
Kvinnorna hade nu nått den åldern där deras vänner och kolleger börjat få barnbarn som de planerade fritiden med och tog ett aktivt ansvar för. Återigen kom känslan av ett utanförskap tillbaka. Liksom tankar som “vem kommer och hälsar på och tar hand om mig när jag blir gammal?”. Deras upplevelse av en sårbart låg självkänslan som kvinna och icke-förälder byggdes ytterligare på.
Forskargruppen såg hos kvinnorna två huvudsätt att förhålla sig till sin livssituation.
– En del kvinnor hade funnit ett givande ansvar i att engagera sig i andras barn medan flera satsade på en innehållsrik karriär, hobbys, äventyrsresor eller på ett aktivt liv med husdjur. Andra tyckte att livet aldrig riktigt börjat för dem och de upplevde en stark känsla av meningslöshet, säger författarna.
För alla utom en i studien var deras livsöde en berättelse i det tysta numera. Vänner och familj hade, av medkänsla eller försummelse, slutat att ta upp ämnet om barnlösheten. Medan kvinnorna själva aldrig hade slutade tänka på det och i parrelationerna fanns ofta ett missvisande tyst samförstånd. Många av kvinnorna hade våndats inför sitt deltagande i studien men upplevde att det faktiskt var skönt att få möjlighet att lyfta upp till ytan det som man i ensamhet bar djupt inom sig.
Studien är genomförd av; Ingegerd Wirtberg universitetslektor vid psykologiska institutionen Universitetet i Lund, professor Anders Möller Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap, docent S-E Tronstad avdelningen för gynekologi och obstetrik Kärnsjukhuset Skövde och professor Ann Lalos Universitetssjukhuset i Umeå.
För mer information kontakta:
Professor Anders Möller telefon: 00 46 (0) 31-693 968, e-post: anders@nhv.se
Publikation: “Life 20 years after unsuccessful infertility treatment” publicerad i tidskriften – Human Reproduction Nov 23 2006
Susanne Lj Westergren
Informatör
Telefon: +46 31 693 952
e-post: westergren@nhv.se
www.nhv.se
