Noggrann hantering av äldre med höftfrakturer ger bättre prognos

Ett noggrant utrednings- behandlings- och rehabiliteringsprogram för äldre med höftfraktur gav färre komplikationer, som nya fall och fallskador. Vårdtiderna blev dessutom kortare i jä mförelse med traditionell vård, visar Michael Stenvalls studie. De drabbade återfick även sin förmåga att klara sina vardagsaktiviteter, som personlig vård och gång, i större utsträckning både på kort och på lång sikt.

Detta är viktiga aspekter för de drabbade såväl som för samhället, med chans till minskade sjukvårdskostnader. Andelen äldre i befolkningen blir allt större. Med stigande ålder ökar risken för fallolyckor och att drabbas av frakturer. Detta kommer att leda till en allt större belastning på vård och omsorg i framtiden. Fall med efterföljande höftfraktur är ett stort problem, årligen drabbas närmare 19 000 personer i Sverige. En stor del av dessa återfår aldrig sina tidigare funktioner, som att klara sin personliga vård och att kunna gå självständigt. Många tvingas även byta boende efter en genomgången höftfrakturoperation. Avhandlingen visar också att i Umeå kommun har var fjärde av de allra äldsta haft en höftfraktur, vilket lett till stora förändringar av deras boendesituation och gångförmåga.

I en studie bland 199 äldre med höftfraktur utvärderades ett interventionsprogram avseende nya fall och fallrelaterade skador under sjukhusvistelsen, samt kort- och långsiktiga effekter avseende boendesituation, aktiviteter i det dagliga livet och gångförmåga. Deltagarna lottades till en geriatrisk avdelning (intervention = 102 stycken) eller till traditionell vård (kontroll = 97 stycken). Tolv deltagare i interventionsgruppen föll totalt 18 gånger jämfört med 26 deltagare som föll totalt 60 gånger i kontrollgruppen. Bland deltagare med en demenssjukdom var effekterna störst. Inga nya frakturer uppstod i interventionsgruppen medan fyra nya fallrelaterade frakturer uppstod i kontrollgruppen. Trots en kortare vårdtid hade fler personer i interventionsgruppen återfått förmågan att klara sina vardagsaktiviteter självständigt 4 respektive 12 månader efter operation. De hade dessutom i större utsträckning återfått sin förmåga att kunna gå inomhus utan gånghjälpmedel. I kontrollgruppen kunde man se att vart tredje fall resulterade i en skada samt att fallen kunde sammankopplas med förvirring och sömnbesvär under vårdtiden och att det var vanligare att männen föll.

Interventionsprogrammet innehöll personalutbildning, individuell vård och rehabilitering, systematisk bedömning och behandling av fallriskfaktorer samt aktiva åtgärder för att förebygga, upptäcka och behandla komplikationer efter operationen. Personalen arbetade i vårdlag och använde ett noggrant geriatriskt utrednings-, behandlings- och rehabiliteringsprogram.

Lördagen den 14 oktober försvaras avhandlingen vid Inst. för samhällsmedicin och rehabilitering, enheterna för geriatrik och sjukgymnastik, och har titeln Hip fractures among old people. Their prevalence, consequences and complications, and the evaluation of a multi-factorial intervention program designed to prevent falls and injuries and enhance performance of activities of daily living.
Svensk titel: Höftfrakturer bland äldre. Dess förekomst, konsekvenser, komplikationer samt utvärdering av ett multifaktoriellt vårdprogram utformat för att reducera fall och skador samt förbättra förmågan att utföra vardagliga aktiviteter.
Disputationen äger rum kl 10.00 i aulan, Vårdvetarhuset. Fakultetsopponent är professor Olav Sletvold, Institutionen för neurovetenskap, medicinska fakulteten, Norges tekniska och naturvetenskapliga universitet, NTNU, Trondheim, Norge.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Michael Stenvall, sjukgymnast och doktorand vid enheten för geriatrik, på tel. 090-785 87 55, eller på e-post michael.stenvall@germed.umu.se.