Uppkäftiga ungar och oförargliga barn i svensk skämtpress

Skämtpress upplevde sin storhetstid decennierna kring sekelskiftet 1900. Då fanns i Sverige ett 60-tal tidningar. I skämtpressen kommenterades med olika grad av humor dagsaktuella händelser samt kulturpersonligheter och politiker, kulturliv och världshändelser i form av kåserier, artiklar och skämthistorier, oftast illustrerade. Tidningarna anlitade ett flertal tecknare, många mer eller mindre bortglömda idag.

– Att bläddra igenom ett antal årgångar svenska skämttidningar är som att kliva in i sekelskiftets Sverige, det är som att befinna sig på gatan bland hästdroskor och skramlande spårvagnar eller i en salong med doft av te och ljud av porslin och frasande krinoliner, det är som att höra skrik och måsar och svordomar från hamnarna och skål och bubblande champagne från de fina salongerna, berättar Anne Banér och fortsätter:
– I detta myller finns också barnen, här konfronteras de med vuxna och med varandra i möten på stadens gator, de ses leva sina liv i borgerligt inredda salonger eller i mörka kyffen mot stinkande bakgårdar med utedass på rad. Barnen i skämtpressens värld har tillskrivits ett antal roller som dels på ett humoristiskt sätt bidrar till att belysa det omgivande samhället med dess sociala strukturer och moraliska värderingar dels till att rent allmänt i komikens form roa den vuxne läsaren.

Teckningar och anekdoter med barn i de två skämttidningarna Söndags-Nisse och Strix under åren 1894-1924 utgör materialet i avhandlingen. Huvudsyftet har varit att studera hur barn gestaltas och vilka roller de tillskrivits i de två tidningarna. Ett delsyfte har belyst relationen mellan text och bild och i samband med det har tecknarnas bidrag i skämtpressen analyserats. Ett tredje syfte har varit att sätta in skämten i ett humorteoretiskt perspektiv för att få svar på frågan om vilken typ av skämt som förekommer i tidningarna.

Materialet har analyserats i sju grupper utifrån de egenskaper barnen tillskrivits: Det avslöjande barnet, Det sanningssägande barnet, Det uppkäftiga barnet, Det smarta och fyndiga barnet, Det busiga barnet, Det elaka barnet och Det naiva barnet. I de fyra första grupperna träder ett starkt och upproriskt barn fram på tidningssidorna, ett barn som vågar gå emot vuxenvärlden och stå upp för sig själv. Dessa barn röjer mycket om den samtid de var en del av.

Det barn som mejslas fram i de andra grupperna utmärks inte av sådana starka karaktärer. Här skämtas det om barns elakhet, dumhet och naivitet, mer allmängiltiga begrepp. Dessa anekdoter och bilder har därför inte i lika hög grad kunnat ställas i relation till samtiden.

– Anekdoterna bygger på en dialog oftast mellan en vuxen och ett barn. Genomgående är det vuxna som frågar något och barnet som svarar. Det tolkas som ett uttryck för makt från de vuxnas sida gentemot barnen, säger Anne Banér.

De sju grupperna representerar två typer av skämt: satiriska och underhållande skämt. Undersökningen visar att i de satiriska skämten är barnens roll i första hand att i skämtets form informera om samtida förhållanden medan den i de underhållande skämten huvudsakligen är att roa den vuxne läsekretsen.

Avhandlingens titel: Uppkäftiga ungar och oförargliga barn: Barn i svensk skämtpress 1894-1924

Ytterligare information
Anne Banér, doktorand Konstvetenskapliga institutionen, tfn 0739-40 12 12, e-post anne.baner@barnkultur.su.se. Anne Banér är även författare till boken “Bilden av barnet”.

För bild på Anne Banér, kontakta Maria Sandqvist, Enheten för kommunikation och samverkan, Stockholms universitet, e-post maria.sandqvist@eks.su.se, tfn 08-16 13 77.