Ny avhandling om Sverige under andra världskriget: Svensk solidaritet främst för de etniskt nordiska
Andra världskrigets flyktingpolitik och flyktingpolitiska debatt präglades av den nordiska tanken, det vill säga uppfattningen att Sveriges flyktingansvar i första hand gällde de etniskt nordiska medborgarna. Dessa sågs som “broderfolk” och mottogs på ett annat sätt än andra flyktinggrupper. Det menar Mikael Byström i en avhandling från Historiska institutionen, Stockholms universitet, som läggs fram fredag den 22 september.
Den svenska mellankrigstiden präglades av främlingsrädsla, antisemitism, rasbiologiska idéer och nationalism. Få flyktingar tilläts komma innanför landets gränser. Men under det andra världskrigets senare del mottog Sverige närmare 200 000 flyktingar. Det brukar därför hävdas att Sverige under kriget genomgick en flyktingpolitisk omsvängning kring 1942.
I Mikael Byströms avhandling “En broder, gäst och parasit. Uppfattningar och föreställningar om utlänningar, flyktingar och flyktingpolitik i svensk offentlig debatt 1942-1947” analyseras flyktingpolitiken och debatten kring utlänningar och flyktingar. Enligt Byström genomsyras den svenska inställningen av den nordiska tanken.
– Det var mot etniska nordbor som Sverige ansåg sig ha ett flyktingpolitiskt ansvar och den nordiska tanken var överordnad frågor som flyktingarnas ideologiska hemvist eller deras skydds- och humanitära behov, säger Mikael Byström.
De grupper som i debatten inte kunde räknas till de nordiska bröderna var flyktingar från Baltikum och de danska judarna. De betraktades, till exempel med avseende på arbetsmarknaden, som problematiska.
– De danska judarna ansågs visserligen omfattas av det nordiska ansvaret men även om de var nordbor så var de alltjämt också judar. De var i bästa fall “halvbröder” och som sådana hade de ingen självklar plats i familjen, säger han.
Det var dock inte enbart på föreställningar om ett etniskt och kulturellt “brödraskap” eller utifrån humanitära bevekelsegrunder som den nordiska tanken levde. Flera av de åtgärder som i efterhand getts humanitära drag föranleddes också av ett realpolitiskt tänkande. Sverige var på jakt efter “goodwill” och flyktingmottagande sågs som en metod att uppnå detta. Framförallt hade den nordiska tanken realpolitiska aspekter genom att ett svenskt agerande gentemot de nordiska flyktingarna ansågs vara av vikt för ländernas framtida relationer.
– Humanitet, realpolitik och ett bättre anseende kunde förenas i en flyktingpolitik som utgick från den nordiska tanken, säger Mikael Byström.
För ytterligare information kontakta:
Mikael Byström, doktorand Historiska institutionen, tfn 08-674 70 74, mobil 073-401 34 93, e-post: mikael.bystrom@historia.su.se
För bilder kontakta:
Maria Erlandsson, pressekreterare Stockholms universitet, tfn 08-16 39 53, mobil 070-230 88 91, e-post maria.erlandsson@eks.su.se
