“Säkra” kommuner snålar på säkerheten
Trots stora ansträngningar har antalet skador som kräver sjukhusvård i Sverige minskat med endast 5 procent på 20 år. Kommunerna avsätter inte tillräckliga resurser för det säkerhetsfrämjande arbetet, visar en avhandling vid Linköpings universitet.
I Sverige vårdas varje år 135 000 personer på sjukhus till följd av skador och omkring en miljon uppsöker öppenvården av samma skäl. 4 500 människor dör, drygt hälften genom olycksfall och knappt 40 procent genom våld och självmord.
1989 lanserades på svenskt initiativ WHO-kampanjen “Säker och trygg kommun” (“Safe Communities”). Syftet var att skapa ett koncept för säkerhetsfrämjande arbete som skulle kunna användas internationellt. Kommuner och orter som arbetar med säkerhetsfrämjande arbete utifrån vissa kriterier kan ansöka om utmärkelsen “Säker och trygg kommun”. För närvarande är 15 svenska kommuner och 60-talet orter i övriga världen, främst Norge, Danmark och Australien, utnämnda enligt de kriterier som ställts upp. Konceptet är populärt och en dubblering förväntas under de kommande åren.
I en ny avhandling visar civilekonom Per Nilsen vid Institutionen för hälsa och samhälle att endast ett fåtal av de svenska kommuner som fått utmärkelsen har lyckats bättre än övriga. Resultaten överlag tyder på måttlig framgång för den samhällsbaserade modellen för säkerhetsfrämjande arbete, som i Sverige bedrivs inom ramen för kommunernas övriga verksamhet. Frågor om säkerhet och skador är inte högprioriterade vilket ofta medför brist på resurser, både ekonomiskt och personellt. Det säkerhetsfrämjande arbetet förlitar sig ofta på engagerade eldsjälar, men då dessa tröttnar finns risken att arbetet går i stå.
Tidigare forskning har pekat ut Sverige som en pionjär inom säkerhetsfrämjande arbete, men avhandlingen ger en mer nyanserad bild av dessa framgångar. Tidiga program i Falköping, Lidköping och Motala uppvisade mycket goda resultat och utgjorde förebilden för WHO-satsningen. Nilsen påpekar att långsiktighet i sig inte garanterar positiva resultat, något som tidigare ofta framhållits. Förutom begränsningar beträffande finansiering och personalresurser, identifieras brister i de antaganden som den samhällsbaserade modellen bygger på, vilket försvårar för olika program att uppnå goda resultat. I avhandlingen utpekas ett antal områden där förbättringar kan ske.
Avhandlingen Opening the black box of community-based injury prevention programmes läggs fram vid disputation den 7 juni 2006 kl 13.00 i Hälsans hus (aulan), Universitetssjukhuset, Linköping. Opponent är professor Gunnar Tellnes, Oslo universitet.
Kontaktinformation
Per Nilsen 013-162634, per.nilsen@ihs.liu.se
