Genvariant ger ökad risk för benskörhet
Benskörhet beror till stor del på ärftlighet. En variant av VDR-genen, som svarar för kroppens upptag av vitamin D, kan ge försämrad benmassa och frakturer. Det visar en studie av 5 400 personer från Sverige och Hong Kong. De nya resultaten presenteras i en avhandling av Elin Grundberg, som läggs fram den 5 maj vid Uppsala universitet.
Benskörhet, osteoporos, betraktas idag som en folksjukdom och årligen behandlas över 18 000 höftfrakturer bara i Sverige. Forskarna vet idag att vanligt förekommande genetiska variationer, s.k. polymorfismer, i olika gener tillsammans med miljön styr en individs benmassa.
Genen för vitamin D receptorn (VDR) har länge satts i samband med benskörhet, eftersom vitamin D bundet till VDR bl. a. reglerar upptaget av kalcium från födan. Personer med risk att utveckla benskörhet behandlas idag ofta med ett tillägg av vitamin D.
Elin Grundberg och hennes kolleger har studerat genetiska variationer i genen för VDR hos 400 slumpmässigt utvalda unga svenska kvinnor (20-39 år), 3000 äldre svenska män (70-80år) och 2000 äldre män från Hong Kong (70-80år). Bentäthet, som är ett mått på benmassan, mättes hos samtliga individer i höft och i ländrygg, regioner som vanligtvis fraktureras vid benskörhet.
Resultaten visade att VDR-genen finns huvudsakligen i tre varianter. I samtliga studiepopulationer var “haplotyp 1” förknippat med antingen låg benmassa eller med en ökad risk för fraktur. Analyserna visade att genvarianten bara krävdes i enkel uppsättning för att associeras med en försämrad benmassa.
För att undersöka den funktionella skillnaden mellan de olika varianterna av VDR-genen samlades benprover in från 70 patienter som genomgått operation av höftprotes vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Benproverna användes för funktionella studier av VDR-genen i de benbildande cellerna, osteoblasterna, som odlades i laboratorium under fysiologiska förhållanden. En ny metod användes som bygger på att identifiera genetisk variation som ger upphov till skillnader i genuttryck, dvs. mängden protein.
Dessa experiment visade att de olika varianterna av VDR-genen har olika uttrycksmönster vilket resulterar i olika mängd moget VDR-protein i cellerna. Det kan vara förklaringen till varför VDR-haplotyp 1 kan betraktas som en risktyp för bentäthet och frakturrisk troligen oavsett etnicitet. Fortsatta studier kan visa om de olika varianterna av VDR påverkar upptaget och svaret på vitamin D vid behandling av benskörhet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Elin Grundberg, tel: 018-611 49 02, 0706-02 47 92, e-post: Elin.Grundberg@medsci.uu.se
