Kommunerna behöver bättre kunskaper om bevarandevärd bebyggelse
Det råder idag bred enighet bland såväl politiker som allmänhet om att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har stor miljö- och identitetsskapande betydelse och därför bör bevaras. Ansvaret för att tillvarata den bevarandevärda bebyggelsen har alltmer blivit en uppgift för kommunerna. Men för att kunna fullgöra detta ansvar, krävs att kommunerna har kunskap om de kulturvärden som bebyggelsen inrymmer. Kommunernas kunskap har dock i många fall visat sig vara av bristfällig kvalitetet, och i flera fall saknas den helt. Håkan Hökerberg behandlar i sin avhandling hur man kan råda bot på detta.
Hur bör ett kunskapsunderlag konstrueras för att ge en så god uppfattning som möjligt om de karaktärsdrag i den samlande bebyggelsen som ska bevaras? Mot den bakgrunden har avhandlingsförfattaren undersökt den sk. SAVE-metoden (Survey of Architectural Values in the Environment) som tillkom i Danmark i slutet av 1980-talet.
Det som utmärker SAVE är att den bebyggda miljöns arkitektoniska uttryck beskrivs utifrån en syntes, där både de naturmässiga och de historiska förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen ingår. Resultatet presenteras i en atlas som ska kunna användas som underlag för den kommunala planeringen, och som samtidigt vänder sig till allmänheten i syfte att öka medvetandet och intresset för den lokala miljön.
Analysen och utvärderingen av SAVE bygger huvudsakligen på Hökerbergs fallstudier i några danska kommuner. Där har han studerat kartläggningsprocessen och hur resultatet omsätts i den kommunala bevarandeplaneringen. Men han har också tillämpat valda delar av SAVE-metoden i en jämförande fallstudie i Kungälv.
Den slutsats Hökerberg kommer fram till är att SAVE mer än de metoder som används i Sverige lyckas fånga och synliggöra de karaktäristiska och bevarandevärda drag som stadslandskapet uppvisar, och som också bör vara utgångspunkt för hur ny bebyggelse ska integreras i befintlig miljö. Det gäller att bevara det typiska, “det som gör Kungälv till just Kungälv”. SAVE-metoden skulle därför kunna fylla det behov av bättre kunskaper om bevarandevärd bebyggelse än de som idag finns i många svenska kommuner.
Avhandlingsförfattaren visar också hur man i dansk och svensk lagstiftning, som avser skyddet av bevarandevärd bebyggelse, i många fall valt olika lösningar, och där det danska systemet gett bevarandeintresset en starkare ställning än i Sverige.
Ett större demokratiskt inslag när det gäller frågor om kulturmiljön finns nu på den politiska agendan både i Danmark och Sverige. Enligt den danska SAVE-metoden är det lokalt förankrade “följgrupper” som bestämmer vilka element i bebyggelsen som ska utpekas som bevarandevärda. Konstruktionen med sådana följgrupper jämförs i avhandlingen med de olika initiativ som finns i Sverige för att öka allmänhetens inflytande på bevarandepolitiken.
Avhandlingens titel: Att fånga det karaktäristiska i stadens bebyggelse. SAVE-metoden som utgångspunkt för bevarandeplanering.
Disputationen äger rum fredagen den 30 september 2005 kl 10.00
Opponent: Fil.dr Ingrid Appelborn Karsten, Oslo
Aulan, Kulturvård, Stora Nygatan 23-25, Göteborg
Närmare upplysningar kan fås av Håkan Hökerberg, tel. +45 35 36 90 50 (hem), e-post hberg@post.tele.dk
Kontaktinformation
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se
