Nya plaster lovar mer hållbara höftproteser

I slutet av 1960-talet lanserade britten John Charnley den moderna höftprotesen, dvs. ett ledhuvud med stam av metall samt en ledskål av plast i bäckenet, allt fixerat med s.k. bencement (polymetylmetakrylat, “plexiglas”). Denna grundläggande utformning används än idag. De enskilda komponenterna har dock utvecklats kontinuerligt för att bättre motsvara de krav som en successivt ökad protesanvändning ställer. Olika material och utformningar av de olika komponenterna har lanserats, liksom alternativa sätt att förankra dem. Man strävar numera efter en biologisk förankring utan cement, dock har resultaten varit varierande.

De tidiga höftproteserna lossnade ofta på grund av att infektioner bröt ner benet nära protesen. Numera ökar antalet lossningar utan tecken på infektion, s.k. aseptisk lossning. Man har kommit fram till tre huvudorsaker: Materialslitage (framför allt av plasten), instabilitet eller skada på det protesnära benet pga. ökat ledvätsketryck. Dessa faktorer samverkar troligen. Mikrometerstora slitagepartiklar från plasten transporteras i ledvätskan till det protesnära benet och stimulerar kroppens celler till lokal bennedbrytning. Om protesen sitter löst från början har ledvätskan lättare att nå benet och därmed underlättas bennedbrytningen.

Olika typer av mer slitagetålig plast har konstruerats på senare år, men lite är känt om hur de fungerar kliniskt. Dessa nya plaster har dock också andra elasticitetsegenskaper, vilket teoretiskt kan försvåra protesförankringen. Det gäller framförallt hos yngre och aktiva patienter som utsätter materialet för större påfrestningar. I avhandlingen studeras slitage av gamla och nya plaster samt förankring med eller utan cement i moderna höftproteser. Mätningarna har genomförts med radiostereometrisk analys (RSA), som är standardmetoden för att mäta små rörelser mellan protes och ben samt slitage. Dessutom användes konventionell röntgen och kliniska mätmetoder.

Resulten är att nya plastmaterial med ökad halt av tvärbindningar visar påtagligt mindre slitage i jämförelse med konventionell plast. Det kan ha betydelse för val av material och operationsmetod i framtiden. Man bör dock fortsätta att använda dessa material enbart i kontrollerade studier tills det finns resultat med längre tids uppföljning. Korttidsresultaten är dock lovande som kan förlänga livslängdwn för både cementerade och ocementerade proteser. Dessutom minskar antalet komplikationer och omoperationer. Däremot bör man enligt avhandlingen på grund av högt slitage sluta använda plast som är bara steriliserad på ytan. Redan opererade patienter bör kontrolleras regelbundet.

Moderna ledskålar för cementfri förankring med pressinfattning är stabila också utan tilläggsförstärkning. Skruvar och stift ökar risken för bennedbrytning, men kan vara tillförlitiga hjälpmedel om man inte kan åstadkomma tillräcklig stabilitet på annat sätt.

Avhandlingen läggs fram vid Inst. för kirurgi och perioperativ vetenskap, enheten för ortopedi, och har titeln “Wear and fixation of the acetabular component”. Svensk titel: “Betydelsen av slitage och förankring av ledskålen hos höftproteser – In vivo-analys av olika plaster och förankringsmetoder”.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Sal Betula, by 6M, NUS.
Fakultetsopponent är professor Lars Nordsletten, Ullevål universitetssjukhus, Oslo, Norge.

Kontaktinformation
Stephan Röhrl finns på ortopediska kliniken, Norrlands Universitetssjukhus, 090-785 00 00, e-post stephan.roehrl@orthop.umu.se, webbadress http://www.sofportal.org/roehrlinger