Komplikationer till lätta skallskador
I Sverige vårdas ca 20 000 personer per år på sjukhus på grund av skallskada med olika grad av påverkan på hjärnan. Majoriteten av dessa, cirka 80 procent, har en hjärnskakning och klassificeras som lätt traumatisk hjärnskada, medan övriga har svårare traumatisk hjärnskada. En aktuell avhandling från Karolinska Institutet belyser några kliniskt viktiga aspekter på komplikationer i förloppet efter en lätt traumatisk hjärnskada.
En del patienter får efter en inledningsvis okomplicerad hjärnskakning besvär under lång tid, såsom huvudvärk, trötthet, minnes- och koncentrationsrubbningar. Det är oklart i vilken omfattning dessa besvär beror på en skada på hjärnvävnaden. I diagnostiken används idag framförallt röntgenologiska metoder, såsom datortomografi- och magnetkameraundersökningar, men dessa metoder har begränsad förmåga att upptäcka små och diffusa skador i hjärnan. I flera tidigare studier har det föreslagits att biokemiska markörer i blod kan vara ett komplement till de nuvarande diagnostiska metoderna. En sådan biokemisk markör är proteinet S100, vilket finns i flera former varav S100B är den form, som hittills är mest undersökt. Det har även rapporterats att det finns en koppling mellan koncentrationen i blod av S100B och långdragna besvär efter traumatisk hjärnskada.
I två delarbeten som ingår i Catharina Nygren de Boussards avhandling, undersöktes blodanalyser av tre olika former av S100: S100B, S100A1B och S100BB. En grupp patienter med lätt traumatisk hjärnskada jämfördes med två kontrollgrupper – en utan skador och en med lindriga arm- eller benskador. Eventuella symtom, samt minnes- och koncentrationsförmåga undersöktes.
Av patienter med lätt traumatisk hjärnskada hade 41 procent förhöjda halter av S100B och 64 procent förhöjda halter av S100A1B i akutskedet. Nästan inga patienter hade förhöjda halter av S100BB. Patienter som skadat arm eller ben men inte slagit i huvudet liksom de patienter som hade synliga skador på hjärnan vid datortomografiundersökning hade också förhöjda koncentrationer av S100B, men mera sällan förhöjning av S100A1B. En möjlig förklaring till dessa resultat är att ökade koncentrationer i blod av dessa två S100 former speglar olika vävnadsreaktioner vid trauma. Varken för S100B eller S100A1B fanns det hos patienter med lätt traumatisk hjärnskada någon koppling till kvarvarande symtom eller till minnes- och koncentrationssvårigheter vid undersökning. Fortsatta studier av dessa S100-former är angelägna och nödvändiga innan de kan bli användbara i det kliniska arbetet med den aktuella patient gruppen.
I det tredje delarbetet har det svenska slutenvårdsregistret använts för att undersöka förekomsten av allvarliga komplikationer, såsom blödningar i och kring hjärnan, under de första tre veckorna efter en lindrig hjärnskakning. Resultaten visade att dessa sena komplikationer är mycket ovanliga (0,13 procent) och att andelen var större första veckan. Manligt kön och om patienten i akutskedet hade kliniska tecken på svårare skada (lång medvetslöshetstid, lång minneslucka, förändring i neurologstatus) eller blödningsrubbning ökade risken.
Svenska slutenvårdsregistret och Cancerregistret användes för att studera om en person som drabbats av en traumatisk skallskada löper ökad risk för att senare drabbas av hjärntumör. Denna studie, som är den största i sitt slag, visade ett starkt stöd för att traumatisk skallskada inte ökar risken att utveckla hjärntumör.
Avhandlingens titel:
Studies on head trauma complications with special reference to Mild Traumatic Brain Injury
Författare:
Catharina Nygren de Boussard, Enheten för Rehabiliteringsmedicin, Karolinska Institutet Danderyds Sjukhus, tel 08- 655 5362 eller mail catharina.nygren@reh.ds.sll.se
Disputation:
Fredag 26 mars 2004, kl. 9.00, Aulan, Danderyds sjukhus.
Avhandlingens abstract finns på: http://diss.kib.ki.se/2004/91-7349-836-X/
