Ros och (lite) ris från medicine doktorer
Merparten av alla som disputerat vid medicinska fakulteten i Lund under perioden 1992-2001 är mycket nöjda med att ha forskarutbildat sig. De har också mycket sällan varit arbetslösa efter sin doktorsexamen. Ändå finns det rum för förbättringar när det gäller forskarutbildningens anpassning till arbetsmarknaden.
Det visas i “Retroskopet”, den första uppföljning som gjorts av färdiga medicine doktorers syn på sin forskarutbildning i Lund. Drygt 600 personer har deltagit i undersökningen, ca 75 procent av hela gruppen.
Merparten av de disputerade är läkare som forskat på deltid vid sidan av sitt kliniska arbete. Mot slutet av perioden har andelen icke-läkare (sjuksköterskor, sjukgymnaster, naturvetare m fl) ökat, liksom andelen kvinnor.
40 procent av doktorerna, ungefär lika många kvinnor som män, har gjort en så kallad postdoktoral period (post-doc) direkt efter forskarutbildningen. Kvinnorna har oftast stannat i Sverige medan männen oftast gjort sin post-doc utomlands.
Hela 94 procent av de svarande är mycket nöjda med att ha forskarutbildat sig, och menar att det lärt dem lösa problem, ta ansvar och arbeta självständigt. Bara 2 procent tycker att de sällan eller aldrig har nytta av forskarutbildningen. De flesta är alltså nöjda med att ha doktorerat även om forskning inte ingår i deras nuvarande arbete eller om doktorsexamen inte varit ett kompetenskrav för deras anställning, vilket gäller för 14 resp 15 procent av de svarande.
De färdigheter som tränats under forskarutbildningen stämmer ofta med arbetslivets krav, men inte alltid. Att t. ex. ha lärt sig söka vetenskaplig information, tänka analytiskt och presentera ett material har man nytta av i arbetet. Att arbeta i team och leda projekt, som man ofta gör i arbetslivet, har däremot inte tränats så mycket inom forskarutbildningen. Vissa inslag i utbildningen, som den individuella studieplanen och den s.k. halvtidskontrollen, lämnar också rum för förbättringar.
Bara 13 av de drygt 600 svarande har varit ofrivilligt arbetslösa i mer än tre månader efter sin disputation. De berörda är främst naturvetare. Eftersom naturvetare och biomedicinare numera är fler än tidigare inom forskarutbildningen finns här ett möjligt problem på sikt, menar utredarna.
För läkarna gäller ett annat problem: de har lätt att få arbete, men upplever inte att deras doktorsexamen gett högre lön eller räknats som en merit inom sjukvården. Någon anser till och med att forskarutbildningen setts som en negativ merit. Detta kan vara ett tecken på att forskning och sjukvård glidit ifrån varandra, skriver utredarna, som ser ett behov av en bättre anpassning av forskarutbildningen för den här gruppen. Kanske, menar de, kan man tänka sig en uppdelad forskarutbildning med olika spår inriktade på en framtid inom forskningsvärlden, sjukvården respektive näringslivet.
Mer information Peter Nilsson-Ehle, tel 046-173452 eller 070-512 34 52. Rapporten i sin helhet finns på http://www.medped.lu.se/kvalitetsutveckling/.
