Människorna vid havet – keramiken berättar om stenåldern på Åland
Människors föreställningsvärldar och ideologier under neolitikum (yngre stenåldern) är föremål för den avhandling som Nils Stenbäck vid Arkeologiska institutionen vid Stockholms universitet nu lägger fram.
Han har studerat detta genom att sätta in keramiken som människorna använde i ett vidare perspektiv och undersöka hur den kom att förändras och användas på olika platser under olika historiska perioder.
Särskilt studerade han övergången från den s.k. kamkeramiska stilen, som förekommer i dagens Finland, till den s.k. gropkeramiska stilen som återfinns i Sverige omkring 3300 f Kr (kalibrerade värden). Dessutom undersökte han stilövergången från äldre till yngre gropkeramik omkring 2800 f.Kr. på Åland. Utgångspunkt var att havet och hela den dåtida skärgårdsmiljön var betydelsefulla för dem utifrån både ekonomiska och mentalitetsperspektiv. Han visar att den ofta förekommande uppdelningen i religiösa och vardagliga platser under stenåldern oftast är en modern konstruktion, baserad på en kristen idétradition, och inte visar det dåtida förhållandet.
En väsentlig del av analysen utgörs av en studie av den åländska Jettböleboplatsen, men undersökningsområdet kan sägas omfatta hela Åland, med utblickar mot främst östra Mellansverige och sydvästra Finland. För att förstå de tillskrivna betydelserna kring stilarna kam- och gropkeramik har Nils Stenbäck även studerat “neolitiseringen”, dvs. introduktionen av jordbruket, samt den historiska bakgrunden till att man började tillverka keramik hos jordbruks- respektive jägarsamlarsamhällena i norra och nordöstra Europa under perioden 5500-4000 f.Kr.
Övergången från kamkeramik till gropkeramik tolkas som en följd av sociala förhållanden och problem inom den kamkeramiska jägarsamlarideologin., dvs. ej som följd av immigration från väst. Sälens betydelse som ekonomiskt och mytiskt djur i de gropkeramiska samhällena framhävs också. Förändringen från äldre till yngre gropkeramik kan ses som en del i neolitiseringen, främst som en del i en förändrad tankevärld och världsbild. Under den yngre fasen förekom lite tamboskap men ingen odling på Åland. Ett nytt “neolitiskt” sätt att tänka kring tid och rum framträder alltmer under slutet av stenåldern, vilket bl.a. uttrycks i en förändrad förfäderskult och landskapssyn.
Doktorsavhandlingens titel: Människorna vid havet – Platser och keramik på ålandsöarna perioden 3500 – 2000 f Kr.
Disputation äger rum lördag 6 december kl. 13.00 i hörsal 8, hus D, Södra huset, Frescati. Opponent är professor Bozena Werbart, Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet.
Niklas Stenbäck kan nås på e-post niklas.stenback@ark.su.se
