Oktober – sorkfeberns tid i norr
Varje år drabbas hundratals människor av sorkfeber i norra Sverige. De flesta insjuknar mellan oktober och december efter att ha vistats i vedbodar eller uthus, och män i medelåldern är överrepresenterade. Gert Olsson, SLU, har även funnit att kända smittolokaler bebos av fler skogssorkar jämfört med andra utrymmen. Skillnaden är särskilt stor under sorkcykelns toppår.
Sorkfeber är, efter influensa, den vanligaste allvarliga febersjukdomen som orsakas av ett virus i norra Sverige. Det är det så kallade Puumalaviruset som ger upphov till infektionen, och viruset har skogssork (Clethrionomys glareolus) som naturlig värd. Gert Olsson vid SLU utreder i sin doktorsavhandling förekomsten av sorkfeber – eller nephropathia epidemica – i norra Sverige i förhållande till förekomsten av skogssork och virus. Storleken på sorkstammen fluktuerar inom området, och en cykel är 3-4 år.
Resultaten i avhandlingen visar att flest människor insjuknar i sorkfeber under vinterhalvåret i norra Sverige, och då i synnerhet under perioden oktober-december. Medelålders män drabbas oftare än andra grupper. Många blir smittade av Puumalavirus i närheten av hus i kustområden, och ofta i vedbodar, uthus eller liknande utrymmen. Sorkfeberpatienter i studien förknippade ofta smittotillfället med att damm rörts upp och andats in vid något tillfälle. Damm kan bära med sig smittosamma viruspartiklar.
Med hjälp av uppgifter från ett antal patienter har Gert Olsson identifierat olika lokaler där sorkfeber har uppträtt. Under en femårsperiod räknades antal skogssorkar vid sådana lokaler och jämfördes med andra slumpvist utvalda ställen. Resultaten visar att ställen med känd sorkfebersmitta beboddes av fler sorkar än andra lokaler. Skillnaderna var särskilt stora vid sorkcykelns toppar. Vid dessa lokaler råder dessutom en större risk för såväl skogssorkar som människor att exponeras för Puumalavirus.
I en annan studie undersöktes under en säsong hur variationer i miljö inverkar på förekomsten av skogssorkar och Puumalavirus. Flest smittade sorkar fanns i områden med karaktärsarter typiska för gammal, fuktig skog (exempelvis gran, blåbär och garnlav). Lokalens miljöbetingelser är därför troligtvis av betydelse för risken att exponeras av Puumalavirus.
Långlivade, övervintrande skogssorkar – om än fåtaliga i populationen som helhet – framstår som betydelsefulla för Puumalavirusets bevarande på lokal skala. De år då Puumalaviruset inte återfanns bland insamlade skogssorkar var under populationfasens bottenår. Då hittades inte heller övervintrande skogssorkar lokalt. Överföring av Puumalavirus sker framförallt mellan könsmogna skogssorkar under sommarhalvåret, och då i synnerhet mellan hanar.
Puumalaviruset hör till den växande gruppen Hantavirus (familjen Bunyaviridae) där respektive virus förknipas med en specifik art bland sorkar, råttor, möss eller lämlar. Tillsammans orsakar dessa virus uppskattningsvis mer än 150 000 människors insjuknande i världen varje år. Andelen människor som dör i sjukdomar orsakade av hantavirus varierar stort, från mindre än 0,5 procent (sorkfeber) till cirka 45 procent (Hantavirus pulmonary syndrome).
I ett globalt perspektiv hör norra Sverige till en av de regioner som uppvisar de högsta talen av diagnostiserade fall av hantavirussmitta per invånare – i genomsnitt 25 fall per 100 000 invånare och år – undantagslöst rör det sig här om sorkfeber. Mörkertalet bland smittade i norra Sverige är stort; för varje diagnosticerat fall förblir 7-8 oupptäckta.
Fil. Lic. Gert Olsson, vid institutionen för skoglig zooekologi, försvarar fredagen den 10 oktober kl. 10.00 sin doktorsavhandling Nephropathia Epidemica and Puumala Virus Occurence in Relation to Bank Vole (Clethrionomys glareolus) Dynamics and Environmental Factors in Northern Sweden. Disputationen äger rum i P-O Bäckströms sal, SLU, Umeå. Opponent är Prof Dr Herwig Leirs, University of Antwerp, Belgien.
Kontaktinformation
Mer information: Gert Olsson, 090-786 66 33, 070-376 16 66
E-post: Gert.Olsson@szooek.slu.se
