Arter vad är det och hur skiljs dom åt?

Dessa typer av frågor har fått stor betydelse i fotspåren av
bevarandebiologins frammarsch. Man har insett att om man skall kunna bevara
arter måste man veta hur de har uppkommit och hur man skiljer dem åt. Hur
ser dess släktskap ut till andra arter och hur förändras artens arvsanlag
och kroppsform inom utbredningsområdet.

Marcus Drotz, institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet,
förklarar i sin avhandling dessa frågor med hjälp av olika
vattenskalbaggsarter som har anpassats sig till olika omgivningar. En stor
vikt i avhandlingen läggs vid den genetiska och morfologiska
(kroppsformsförändring) förändring som sker inom en av Europas vanligaste
vattenskalbagge, Agabus bipustulatus. Denna art uppvisar en mycket drastisk
anpassning till kallare klimat. Anpassningen är mest påtaglig över
trädgränsen i bergsområden inom Västeuropa, inklusive våra egna fjäll.

Traditionellt sett har man använt skillnader i t.ex. kroppsform som ett
kriterium för arttillhörighet. Alltså, om två former ser lika ut är dom av
samma art. Nu för tiden har nyare metoder utvecklats som gör det möjligt att
studera olikheter i proteiner eller i själva arvsanlaget mellan
utseendemässigt olika former. Detta har lett fram till att man ser arter som
en historisk utvecklingslinje, som är skild från andra sådana linjer. Dessa
linjer kan avgränsas med hjälp av olika kriterier som t.ex. att få avkomma
som är fertil eller att ha unika förändringar i arvsanlaget.

Artavgränsning och släktskapsrekonstruktioner är mest problematiska inom
artkomplex som innehåller flera utseendemässiga former. Störst problem
hittas inom komplex där en geografiskt vida sprid form uppvisar stor
individuell kroppsformsvariation medan andra former inte är lika variabla
och finns på mindre isolerade områden.

Inom det västra utbredningsområdet av det artkomplex som Marcus har jobbat
med återfinns en av Europas vanligaste vattenskalbagge. Traditionellt har
denna art ansetts bestå av två arter. En extrem variant av arten återfinns i
flera av Europas högre bergsområden, inklusive våra egna fjäll. Den andra
varianten återfinns i låglandet mellan bergsområdena. De resterande två
arterna i komplexet har i jämförelse mycket begränsade utbredningsområden.
En art hittas på den Portugisiska ön Madeira i Atlanten, och den andra är
enbart funnen runt topparna i bergsområdet Sierra Nevada i Sydspanien.

Marcus Drotz har haft som mål att studera artbildning och släktskapet inom
ett geografiskt vida utbrett artkomplex. Resultaten visar att en kombination
av arvsanlagsstudier, morfologi och släktskapsanalyser erbjuder ett väldigt
kraftfullt verktyg för att studera arttillhörighet. Vilket visas genom
djupgående studier av ett artkomplex, vars formers artstatus har debatteras
de senaste 110 åren. Vidare har studien visat att vattenskalbaggarnas
arvsanlag har påverkats av de senaste istiderna. I motsats till de
obetydliga kroppsformsförändringarna som hittas mellan dagens skallbaggar
och de som återfinns i fossilt material.

Onsdagen den 4 juni försvarar Marcus Drotz, institutionen för
molekylärbiologi, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln
Population genetics and phylogeography of the West Palearctic Agabus
bipustulatus diving beetle complex. Svensk titel: Populationsgenetisk och
fylogeografisk analys av det västpalearktiska Agabus bipustulatus
vattenskalbaggekomplexet.
Disputationen äger rum kl. 09.15 i KBC-huset sal KB3B1.
Fakultetsopponent är Dr. Alfried Vogler, Dept. of Entomology, The Natural
History Museum, SW7 5BD London, United Kingdom.

Kontaktinformation
Marcus Drotz är uppvuxen i Hammarkullen i Göteborg. Arbetade som elektriker
och sjukvårdare innan han 1992 påbörjade sina universitetsstudier i Umeå.

Marcus Drotz nås på:
Tel. arb: 090-785 4344
E-post: Marcus.Drotz@molbiol.umu