Tema

Olika förutsättningar för stadstillväxten i Stockholm och Berlin

Under de senaste åren har 1800-talets kvartersstad gjort storstilad comeback. Uppvärderingen har sammanfallit med politiska avregleringar och en tydlig marknadsliberal vändning inom fastighets- och bostadsmarknaden. Otaliga har uppropen varit för stadsförnyelse, stadskultur, stadsliv och stadslust som alla på något sätt har förenats med boendemiljöns förtätning och en ”europeisk stadsbyggnadstradition”.

Denna historisering och avpolitisering av stadsmiljön har dock inte resulterat i någon djupare förståelse för hur byggandet och boendet i den stora industristaden faktiskt fungerade.

1800-talets täta kvartersmiljöer växte fram till följd av en ny samhällelig realitet: stadens privatisering. Den höga värderingen av egendom och de politiska och ekonomiska normer som var kopplade till den privata äganderätten utgjorde en nödvändig förutsättning för 1800-talets stadsutveckling. Det visar Håkan Forsell i sin avhandling vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Han undersöker ur ett komparativt perspektiv de privata fastighetsägarnas betydelse för den dynamiska stadstillväxten i Berlin och Stockholm mellan 1860 och 1920. Berlin återkom ständigt som jämförelse för byggnadssätt och bostadsförhållanden i Stockholm under tidsperioden. Men trots den nära kontakten och överföringen av idéer och planläggningar blev resultaten olika. Det berodde på att det fanns en latent spänning mellan städernas förändrade behov till följd av industrialiseringen och kapitalismens utveckling – och den stadsmiljö och samhällsordning som var ett arv från det förflutna.

Håkan Forsell analyserar de politiska kulturer, rättsförhållanden och ekonomiska normer som kom att bestämma den rumsliga utvecklingen och boendet i de båda städerna. Han kommer fram till belysande slutsatser:

Stadstillväxtens dynamiska förlopp fann en oförliknelig institutionell, rättslig och social grogrund i Berlin just genom den blandning av korporativ ordning och ekonomisk frihet som rådde på fastighets- och hyresmarknaden. De bofasta egendomsinnehavarna befrämjades av ett lokalpatriotiskt borgerskap med i vissa fall långtgående anspråk på kommunal autonomi.

I Stockholm däremot rådde en avsaknad av specifika sociala strukturer för urbana förhållanden. Lagstiftningar och kreditinrättningar var anpassade för det rurala samhällets behov. Det fanns ingen sammanhållande och identitetsskapande idé om ett ”stadsborgerskap”. Den bofasta medelklassen i stadsfullmäktige agerade främst som skatteväktare gentemot kraven på kommunala investeringar. När de ekonomiska kriserna började skaka fastighetsmarknadens grunder sökte stadens fastighetsägare hjälp från staten och bidrog därmed själva till den statliga institutionaliseringen av fastighetsmarknaden som skulle prägla utvecklingen under mellan- och efterkrigstiden.

Doktorsavhandlingens titel: Hus och hyra. Fastighetsägande och stadstillväxt i Berlin och Stockholm 1860-1920.
Studier i Stads- och kommunhistoria 25, Stockholm 2003. ISBN 91-88882-20-9

Disputationen äger rum fredag den 28 mars kl. 10.00 i sal G, Arrheniuslab., Frescati. Opponent är professor Mats Franzén, Institutet för bostads- och urbanforskning.

Håkan Forsell kan nås på tfn 08-674 71 10, e-post hakan.forsell@historia.su.se

Olika förutsättningar för stadstillväxten i Stockholm och Berlin

 lästid ~ 2 min