Dålig variation på anlagda våtmarker
Idag anläggs en mängd våtmarker i syfte att öka den biologiska mångfalden. Men de flesta av dem är stora, permanenta, solexponerade våtmarker i jordbrukslandskapet.- Resultatet har blivit många av samma slag. Vill man gynna mångfalden måste det bli en större variation, konstaterar Elisabeth Lundkvist i en doktorsavhandling om våtmarker och biodiversitet.
Våtmarkerna minskade drastiskt i det sydsvenska landskapet under förra seklet. De dränerades eller lades igen för att öka framkomligheten i jord-
och skogsbruket och för att ge större odlingsarealer. Upp till 90% av alla våtmarker gick förlorade och med dem försvann groddjur, växter, fåglar och insekter. Populationerna minskade och en del arter dog ut helt.
Idag vill man återskapa våtmarker, ibland med syftet att minska läckaget av näringsämnen ut i sjöar och hav, men också med syftet att åter öka den biologiska mångfalden.
Men gällande rekommendationerna för våtmarksanläggningar leder till för ensartade marker, menar Elisabeth Lundkvist, som har studerat insekterna i olika typer av våtmarker.
Det behövs både stora och små våtmarker, i öppna miljöer och i skog, permanenta och temporära, alltså sådana som torkar ut sommartid.
Våtmarkernas successionsstadium, d.v.s. hur utvecklingen av framför allt vegetationen har fortskridit, är också viktigare än man hittills trott.
Tidigare har man ansett att nya våtmarker har varit mindre värdefulla för biologisk mångfald än de gamla med riklig vegetation. Men de nya våtmarkerna hyser organismer som inte finns då våtmarken åldras och vegetationen breder ut sig. Alltså behövs våtmarker som är i olika successionsstadier, från nya till gamla.
Dessutom måste man tänka på avstånden mellan våtmarkerna. De ska bilda ett nätverk i landskapet för att organismerna ha en chans att sprida sig och kolonisera nya vatten.
Med våtmarker följer stickmygg, sällan uppskattade av människor. Anläggs våtmarker i tättbebyggda områden kan det bli problem. Elisabeth Lundkvist har undersökt om rovlevande insekter kan äta tillräckligt med mygglarver för att hålla myggpopulationerna i schack.
I experiment lyckades dykarskalbaggar påtagligt reducera mängden mygg.
– Men i verkligheten kan man nog inte räkna med rovinsekterna. Även om man optimerar förhållandena för dem, blir det svårt att få så många rovinsekter som behövs, säger Elisabeth Lundkvist.
– Man får istället inrikta sig på att utforma våtmarken så att myggproblem undviks och den kunskapen finns, i alla fall delvis.
Elisabeth Lundkvist doktorerar fredagen den 21 mars. Avhandlingen heter “Diversity, dispersal, and interactions among diving beetles and mosquitoes
in Swedish wetlands”. Opponent är professor Scott A Wissinger, Allegheny Collage, USA.
Kontaktinformation
Elisabeth Lundkvist kan nås på avdelningen för biologi,
Linköpings universitet telefon 013-28 12 96 eller e-post elilu@ifm.liu.se
