Tema

Anhöriga och sjukvårdspersonal behöver kommunicera bättre

Anhöriga till personer boende på sjukhem känner en oro över den psykosociala omvårdnaden men är osäkra på hur de ska framföra kritik och önskemål. Sjukhemspersonal å sin sida uppskattar anhörigas engagemang, men vill att det ska ske inom de ramar och arbetsrutiner som finns på avdelningen.

Anhöriga och personal vid tre kommunala sjukhem i Stockholm har intervjuats om hur de upplever varandra och om hur samarbetet dem sinsemellan skulle kunna förbättras. Resultaten redovisas i Annika Hertzbergs avhandling som presenterats vid Karolinska Institutet.

I avhandlingen beskrivs hur anhöriga i samband intervjuerna nästan undantagslöst inleder med att säga att personalen är trevlig för att därefter fortsätta med att beskriva situationer som varit svåra att hantera. Anhöriga var vanligen nöjda med den fysiska omvårdnaden med kände sig besvikna på den psykosociala omvårdnaden och personalens förmåga att aktivera den boende. När anhöriga talade kritiskt om personalen visade de samtidigt förståelse för att det fanns brister eftersom arbetet är så ansträngande, litet uppskattat och dåligt betalt.
Anhöriga var rädda att framföra kritik och speciella önskemål. De ville inte upplevas som besvärliga, då de kände sig osäkra på om det skulle kunna slå tillbaka mot den boende. Osäkerheten var en dominerande aspekt i anhörigas relation till personalen. En del anhöriga satsade avsiktligt på att få till stånd en bra relation till personalen för att på så sätt skapa utrymme för inflytande över vården av den boende.

Personalen, sjuksköterskor och undersköterskor, hade rent allmänt en positiv attityd till anhöriga, främst för att de anses som viktiga för den boendes välbefinnande.
Sjuksköterskorna menade att mötet med anhöriga var en del av deras arbete samtidigt som det hade mycket låg prioritet. En bidragande orsak till detta kan vara att detta arbete är osynligt och inte erkänt av kolleger och överordnade. Många anhöriga upplevdes som tämligen krävande och vissa som direkt besvärliga och påfrestande. Framförallt kvinnliga anhöriga engagerade sig i detaljer och upplevdes ibland som att de la sig i.
Sjuksköterskorna menade att man inte kan förvänta sig att anhöriga deltar i den direkta omvårdnaden, de var tydliga med att det var de som hade ansvaret för den boende.
Undersköterskorna var positiva till att anhöriga skulle kunna hjälpa till praktiskt med den reservationen att anhöriga skulle hålla sig till de rutiner man hade utvecklat på avdelningarna så att det inte hindrade arbetet.
Allmänt menade personalen att många anhöriga har orealistiska förväntningar och önskemål om aktiviteter för den boende.

Sammanfattningsvis kan sägas att relationen och interaktionen mellan anhöriga och personal är absolut beroende av hur man lyckas få till stånd en fungerande kommunikation och samarbete parterna emellan.

Avhandlingens titel:
We, not them and us – a utopia? Relatives’ and nursing home staffs’ views and experiences with each other.

Författare:
Annika Hertzberg, Neurotec-institutionen, Karolinska Institutet,
tel. 08-690 0141 alt. 070 981 7875, mail: annika.hertzberg@neurotec.ki.se

Anhöriga och sjukvårdspersonal behöver kommunicera bättre

 lästid ~ 2 min