Avhandling analyserar den politiska hälsodebatten

“Viljans vägar och villovägar” är en studie om vad som hände med folkhälsan, politiken och jämlikheten i det svenska samhället under det sena 1900-talet. Denna period var enligt många början på slutet för det traditionella “Folkhemmet”. Marknadens spelregler blev allt viktigare som underlag för politiska beslut.

Med denna utveckling av det svenska samhället blev ’mjuka’ samhälleliga frågor, som t.ex. hälsa, omsorg och skola, allt svårare att hantera politiskt. John Boman konstaterar att den politiska uppmärksamheten mot dessa frågor ökats samtidigt med marknadskrafternas ökade betydelse. I exemplet jämlikhet i hälsa har denna parallella utveckling – å ena sidan sämre samhälleliga förutsättningar för jämlikhet, å andra sidan mer politisk aktivitet – varit speciellt tydlig.

I avhandlingen beskriver John Boman vad som hände i det svenska samhället när jämlikhetsidealet blev allt svårare att upprätthålla. Han berättar om den folkhälsopolitiska mobilisering som skedde under 1980- och 90-talet, då bl.a. fyra nationella folkhälsorapporter publicerades , en myndighet (nuvarande Statens Folkhälsoinstitut) inrättades och det gavs förslag till nationella mål för folkhälsan.

Problemet för staten var att ojämlikheterna i hälsa – mobiliseringen till trots – inte minskade. Ska man då förstå 1980- och 90-talets folkhälsopolitik som ett misslyckande?

I de politiska dokumenten framträder, enligt John Boman, en politisk retorik som kan ses som ett sätt att hantera det faktum att ojämlikhet i hälsa fortfarande existerar i det svenska samhället. Retoriken sammanfattas i två punkter: 1. Hälsan blir bättre och vi lever längre, samtidigt minskar inte skillnaderna i hälsa och dödlighet mellan de sociala klasserna. 2. För att komma tillrätta med de sociala skillnaderna måste mer kunskap samlas in.

John Boman ser denna politiska retorik som ett resultat av att de sociala hälsofrågorna är lågt prioriterade när det gäller tilldelning av ekonomiska resurser.

Det politiska hanterandet av ojämlikheterna i hälsa kan analytiskt delas upp i tre på varandra följande faser, menar Johan Boman: 1. Då en entydig vetenskaplig förklaring av varför ojämlikhet i hälsa existerar ännu inte fanns var det problematiskt för staten att satsa resurser på konkreta åtgärdsprogram. Men när sedan kunskapen började ta form, bl.a. genom ett omfattande utredningsarbete av “Folkhälsogruppen” och senare “Nationella folkhälsokommittén”, var detta inte heller tillräckligt för att området skulle ägnas några faktiska finansiella åtgärder. 2. Eftersom ojämlikheter i hälsa ansågs som en viktig politisk fråga, bl.a. utifrån en trovärdighetsaspekt, blev det nödvändigt med någon form av politisk handling. Resultatet av denna handling blev uppbyggnaden av det som i avhandlingen benämns för “Folkhälsoapparaten”. 3. När skillnaderna trots denna uppmärksamhet inte minskade började ojämlikheterna förvandlas till ett “Icke-problem”.

Icke-problemet ska förstås som något annat än ett verkligt problem som t.ex. narkotikamissbruk. Den viktigaste skillnaden mellan icke-problemet och ett verkligt problem är att det förstnämnda fyller en positiv funktion för staten. Icke-problemets viktigaste betydelse i samhället är att det visar för omvärlden att ojämlikheterna är under politisk bearbetning, dvs. att det fungerar som en slags uppehållslösning. Avhandlingen summeras med en undran över vad som händer med ojämlikheterna i hälsa när uppehållslösningen inte längre fungerar.

Avhandlingen heter “Viljans vägar och villovägar. Den politiska diskussionen om klasskillnader i hälsa under 1980- och 90-talet.” Disputationen ägde rum fredagen den 7 juni.

Kontaktinformation
John Boman kan nås på tel 013 – 28 22 12 eller via e-post johbo@tema.liu.se.