Högre kadmiumhalter hos kvinnor än hos män
Män får i sig mer kadmium via maten än kvinnor. Trots det har kvinnor högre kadmiumhalter i blodet och urinen, visar veterinär Ing-Marie Olsson från SLU i sin doktorsavhandling. En högre kadmiumhalt i urinen visade sig bland annat som ett lindrigt ökat läckage av protein från njurarna.
Kadmium är en giftig metall som vi får i oss framförallt via maten, särskilt från spannmålsprodukter och grönsaker, som är baslivsmedel och konsumeras i stora mängder. Rökning är också en viktig källa till kadmium i kroppen.
I kroppen upplagras kadmium i njurarna under lång tid och orsakar njurskador om halterna blir för höga. Kadmiumhalterna i åkermark har ökat under det senaste århundradet bl.a. på grund av tillförsel via fosfatgödsel och luftnedfall.
Ing-Marie Olsson har i sitt doktorsarbete studerat kadmium i den långa kedjan från jord till bord på olika gårdar. Hon har mätt halterna i gröda och foder såväl som i grisnjure och grisblod samt i blod- och urinprover från gårdens lantbrukare.
De lantbrukarpar som Ing-Marie Olsson har studerat fick i sig den största delen av det totala kadmiumintaget (83 procent)
via spannmålsprodukter och grönsaker. Andelen kadmium från hemmaproducerade livsmedel var relativt liten. Trots att männen hade ett högre kadmiumintag via maten än kvinnorna, hade kvinnorna högre kadmiumhalt i blodet och i urinen än männen. Varken blod- eller urinhalterna av kadmium kunde
relateras till kadmiumintaget via maten. Kvinnornas högre blod- och urinhalter beror troligen på högre absorption av kadmium p.g.a. låg järnstatus. Både blod- och urinhalterna av kadmium ökade med stigande ålder och var högre hos före detta rökare än hos personer som aldrig rökt.
Trots den relativt låga exponeringen av kadmium hos personerna i denna studie fanns ett lindrigt ökat läckage av protein (beta-2-mikroglobulin) från njurarna med ökande kadmiumhalt i urinen. Detta sågs även sedan hänsyn tagits till förändrad njurfunktion med stigande ålder, vilket i sig medför ett ökat läckage av proteiner.
När det gäller grisarna fanns ett tydligt samband mellan kadmiumhalterna i grisnjure och halterna i foder. Däremot fanns inget samband mellan kadmium i lokalproducerat spannmål, vilket var huvudingrediensen i grisfodret, och
halten i fodret eller i grisnjure. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men beror på att den största delen av det kadmium som fanns i foderblandningarna kom från inköpta foderkomponenter. Kadmiumhalterna i grisnjure avspeglade alltså inte kadmiumhalterna i åkermarken. Kadmium tas
upp i ganska liten utsträckning i mag-tarmkanalen. I stället utsöndras kadmium från fodret till största delen i grisarnas avföring, som hamnar på åkermarken som gödsel. En tillförsel av kadmium till det lokala kretsloppet sker alltså genom det kadmium som finns i de icke lokalproducerade foderkomponenterna.
Studier av kor i ekologisk och konventionell uppfödning visade att korna i det ekologiska systemet hade lägre kadmiumhalter i njurar, lever och juvervävnad. De lägre halterna i korna från ekogårdar kan bl.a. bero på en
lägre kadmiumtillförsel i åkermarken och därmed lägre kadmiumnivåer i grovfodret, samt skillnader i fodersammansättning och skillnader i hur kadmium från olika foderslag tas upp i kroppen.
För mer information, kontakta Ing-Marie Olsson på telefon 070-3627451 eller via e-post Ing-Marie.Olsson@farmtox.slu.se.
Avhandlingen ingår i det stora forskningsprogrammet Mat21 och handlar om kadmium i jordbrukets kretslopp.
En porträttbild på författaren, Ing-Marie Olsson, finns att hämta på denna länk:
http://www.slu.se/aktuellt/pressbilder/index.html
För att läsa om övriga aktuella disputationer vid SLU, klicka här:
http://www-internt.slu.se/disputationer/
