Hörselnedsättning hos en part i ett förhållande medför samma problem att lösa för bägge parter
När ena parten i ett parförhållande drabbas av en hörselnedsättning får båda parterna samma problem att hantera i vardagen. Det visar Carin Fredriksson i sin doktorsavhandling “Att lära sig leva med förvärvad hörselnedsättning sett ur par-perspektiv – om anpassningsstrategiers funktionella och sociala innebörder”.
Konsekvenserna av en hörselnedsättning påverkar inte bara den drabbade utan även den sociala omgivningen och då i första hand närstående. Carin Fredriksson har i sin avhandling undersökt hur par, där ena parten har en förvärvad hörselnedsättning, anpassat sin vardag till den förändrade situationen som uppstått genom hörselnedsättningen. Hon har fokuserat dels på hur paren såg på sina möjligheter att handla i sin vardag i förhållande till hörselförändringen, dels hur de uppfattade accepterandet som en del i processen att lära sig leva med en förändring. Tidigare forskning har i första hand fokuserat på personen med förändrad hörsel, men inte direkt haft paret som utgångspunkt.
Avhandlingen visar att det för båda parter är en komplicerad process att lära sig leva med och hantera en hörselförändring. Vardagen består av vanor och normer, men den är också oförutsägbar. Kombinationen av vanor och oförutsägbarhet visar sig ha betydelse för om problem uppstår eller ej. Att underlätta hörandet genom att gå närmare, fråga om, upprepa eller liknande kan i en given situation behöva vägas mot sociala hänsyn som t ex att inte störa. Detta kan innebära att individuella behov underordnas sociala behov och att därmed social följsamhet prioriteras. Studien visar att båda parter har likartade problem att lösa i vardagen i relation till hörselförändringen. En person har förändringen i hörseln men den kräver ett gemensamt agerande av båda parter.
Carin Fredrikssons studie kan bidra till en ökad förståelse för det ömsesidiga arbete som krävs av båda parter vid en förändring av hörseln. Den förändrade situationen innebär såväl en funktionell som social anpassning vilket lyfter fram samagerandets och samhörandets roll i den vardagliga kommunikationen. Det finns alltså även behov av att kompromissa mellan etablerade och nya sätt att kommunicera och delta. Det visar på särbehandlingens betydelse för möjligheten till deltagande. Den ökade förståelsen talar även för att ett kommunikativt perspektiv och ett par-perspektiv bör beaktas i rehabiliteringssammanhang.
Carin Fredriksson är verksam vid Institutet för handikappvetenskap, Linköpings- och Örebro universitet och disputationen äger rum 19 oktober klockan 13.00 i Eklundska salen, Linköpings universitet.
För mer information kontakta Carin Fredriksson , tfn: 019-602 37 42, e-post: carin.fredriksson@orebroll.se
