Artikel från Göteborgs universitet
12 januari 2001

Ärkebiskopen är mördad

Att ärkebiskopar dör vet vi, men att de utsätts för mordförsök är sällsynt. Oscar Romero mördades den 24 mars 1980 i San Salvador mitt under en kvällsmässa. Det blev en nyhet som spred sig över hela världen. Hans Damerau undersöker i sin avhandling hur predikan fungerar i ett samhälle på randen till ett inbördeskrig. Kan svenska präster ha något att lära av Romeros sätt att predika?

Romero blev snabbt världsberömd för sina insatser för mänskliga rättigheter i El Salvador. Idag är han föreslagen att bli helgonförklarad. Han blev föreslagen som kandidat till Nobels fredspris samma år som det tilldelades Moder Teresa. Han fick ta emot hedersdoktorat från USA och Belgien, samt Diakonias fredspris.

Till en ärkebiskops uppgifter hör att predika, vilket hos Romero fick högsta prioritet. I vardagligt tal är predikan försedd med negativa förtecken, ofta underförstått att det är inget som berör. Romero predikade sällan under en timma, någon enstaka gång upp emot två timmar, i en situation där samhället befann sig i djup kris. Efter hans död bröt inbördeskrig ut, som varade i 12 år. Men redan under hans ärkebiskopstid (1977-80) var det mycket oroligt i landet med dödspatruller och gerillaattacker. Den stora konflikten gällde bristen av tillgång på mark och hinder från jordägarna att genomföra agrarreform. För Romero kom oroligheterna personligt nära då en av hans präster sköts till döds.

Hans Damerau framhåller Romero som exempel på en predikant som vågade ta sitt folks omedelbara situation i samhället på allvar. Han använde ett så traditionellt instrument som predikan för att driva på social rättvisa. Han fick känna på sin egen kyrkas kritik genom att bli utsatt för tre apostoliska visitationer och riskerade därmed att bli avsatt. Predikningarnas innehåll och funktion visar att Romero är en komplex person som man inte lätt inordnar i ett bestämt fack. Det blev direkt efter ärkebiskopsutnämningen lika stor förvåning såväl från konservativt som progressivt håll. De förra hade föreslagit hans utnämning, de andra tog honom oväntat till sitt hjärta. Bland dessa fanns det fattiga folket och befrielseteologerna.

Vad som är speciellt för Romero är tillkomstprocessen med predikan. Hans sätt att arbeta med predikan kan beskrivas med ett ord: dialog. Han samlade på lördagsmorgnarna en rådgivningsgrupp med juridisk, social, teologisk och pastoral kompetens som ett led i att förbereda predikan. Efter mässan på söndagarna kallade Romero till presskonferens, där journalister frågade ut honom om läget i landet. Därmed fick hans budskap en världsvid spridning. Till predikans utformning hörde “Veckans händelser”, vilka blev en ersättning för nyheter om en ständigt pågående repression mot befolkningen. Massmedia var censurerade eller styrda från regeringshåll. Eftersom predikningarna på söndagarna från katedralen i San Salvador sändes via den lokala romersk-katolska radiostationen YSAX nådde hans röst många människor över hela Centralamerika och mer därtill. Radiostationen utsattes för flera bombattentat för att Romeros röst skulle tystna.

Damerau pekar på hur Romeros predikomönster kan vara en konstruktiv modell för svenska predikoförhållanden, vilket hänger samman med tesen för avhandlingen: predikan som den levande teologins ort.

Avhandlingens titel: Ärkebiskopen är mördad! Predikan som den levande teologins ort. En systematisk-teologisk analys av ärkebiskop Romeros predikningar i El Salvador 1977-80.
Disputationen äger rum fredagen den 26 januari 2001 kl 10.15
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera