Artikel från Göteborgs universitet

Den här veckan inleddes primärvalen i USA där partiernas kandidater till det 59:e presidentvalet den 3 november ska utses. I och med det har kampen om presidentposten inletts på allvar. Men hur gick det till när de första presidenterna valdes och hur såg kampanjerna ut då?

− De första presidentvalen föregicks inte av några egentliga kampanjer. Enligt tidens ideal ansågs det förkastligt att aktivt söka politiska ämbeten. Lokala ledare skulle föra fram lämpliga kandidater. För den som utsågs till kandidat ansågs det vara en plikt att tjäna, säger Martin Öhman, historiker som forskat om hur amerikanska partier och valkampanjer utvecklades efter självständigheten 1776.

Precis som idag röstade inte de amerikanska väljarna direkt på presidentkandidater utan på elektorer. I sex av de ursprungliga delstaterna valdes elektorerna till en början av delstatens lagstiftande församling, och inte av den röstberättigade delen av befolkningen.

Fram till 1804 hade varje elektor två röster och det gjorde ingen skillnad mellan president och vicepresident. Den kandidat som sammanlagt fick flest röster blev vald till president och den som fick näst flest blev vicepresident.

− I det första presidentvalet, som genomfördes från mitten av december 1788 till mitten av januari 1789, la alla elektorer en röst på George Washington, som under det amerikanska frihetskriget varit befälhavare för kontinentalarmén. John Adams fick näst flest röster och blev därmed vicepresident.
Sedan 1804 lägger elektorerna en röst för president och en för vicepresident.

Successiv demokratisering

Under 1800-talet demokratiserades den amerikanska politiken. I fler och fler delstater valdes elektorerna direkt av de röstberättigade. För kvinnor utvidgades rösträtten stegvis, först på lokal och delstatlig nivå, men det dröjde till 19:e konstitutionstillägget (1920) innan de kunde rösta i federala val. Afroamerikaners rösträtt förblev inskränkt fram till Voting Rights Act (1965) då andelen röstberättigade afroamerikaner drastiskt ökade.

Den successiva demokratiseringen innebar att kandidater blev tvungna att vända sig till en större del av befolkningen. Ett exempel på det är presidentvalet 1840 som föregicks av en synnerligen intensiv kampanj. Såväl det demokratiska partiet som det oppositionella Whigpartiet använde sig av uppfinningsrika metoder.

− De anordnade allt från massmöten och fackelmarscher till picknickar och grillfester. De lät också tillverka banderoller, plakat och knappar. Dessutom skrev de sånger och dikter för att föra fram sina respektive kandidater.

En av de mer kända sångerna var ”Tippecanoe and Tyler too”, som syftar på presidentkandidaten William Henry Harrisons roll i slaget vid Tippecanoe och hans vicepresidentkandidat John Tyler. Kampanjen kallas ibland även för ”log cabin and hard cider”-kampanjen, som hänvisar till Whigpartiets ansträngningar att porträttera Harrison som en jordnära och folklig kandidat.

Kandidatens karaktär

Då, precis som idag, var det stort fokus på presidentkandidaternas karaktär och personliga historia. Politiska ledare var genomgående prominenta män i lokalsamhället, ofta välbeställda advokater och handelsmän med omfattande kontaktnät.

− Militär erfarenhet har sedan republikens grundande varit en tillgång. För ett antal presidenter, som till exempel George Washington, Andrew Jackson och Ulysses S. Grant, innebar den militära karriären att det gjorde sig ett namn och att de tillskansade sig den prestige som krävdes för att lyckas i politiken och nå ända till presidentämbetet, säger Martin Öhman.

Primärvalens inträde

Etableringen av primärval var en reaktion mot det hemlighetsmakeri och den korruption som omgärdade de partimaskiner och lokala bossar som kom att dominerade politiken under 1800-talets sista årtionden. Initiativet kom från progressiva politiker i de västra delstaterna.
1912 års presidentval var det första som föregicks av primärval. Republikanska partiet hade då primärval i 12 av de då 48 delstaterna (Alaska och Hawaii fick inte delstatsstatus förrän 1959).

Under kommande val övergick alltfler delstater till primärval. Under mellankrigstiden övergav ett flertal delstater primärval, men systemet fick ett uppsving efter andra världskriget. Partieliter behöll dock ett relativt fast grepp om nomineringsprocessen fram till 1960.

Nästa stora förändring kom i kölvattnet av kaoset runt demokraternas konvent 1968. Hubert Humphrey, som efter segdragna konflikter vann det demokratiska partiets nominering, hade inte ens deltagit i primärvalen.

− Efter det införde Demokratiska partiet reformer. Antal delegater knöts till delstatens befolkning. Delstaternas partiorganisationer tvingades också anamma mer transparenta metoder, säger Martin Öhman.

Kontakt:

Martin Öhman, martin.ohman@gu.se

Text: Thomas Melin

Artikeln var först publicerad på Göteborgs universitets webb.

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera