Tema

Idrott som medel – inte som mål

De statliga idrottsstöden Handslaget och Idrottslyftet var tänkta att skapa inkluderande former av idrott. Men ofta krockar det sociala entreprenörskapet med tävlingstanken. Bäst funkar det när idrotten inte är målet i sig, utan vägen, enligt forskning från Malmö universitet.
– Ytterst handlar det om demokrati, säger Daniel Bjärsholm.

​Idrotten ska omfatta alla, främja integration och gärna hitta nya vägar till nya grupper. Det är ett par av tankarna bakom det statliga idrottsstödet. Men hur kan man använda idrotten som medel för att nå dessa målsättningar? Daniel Bjärsholm, doktorand i Idrottsvetenskap vid Malmö universitet, har analyserat förutsättningar för att bedriva socialt entreprenörskap inom idrottslig verksamhet.

Måttliga effekter av statliga satsningar​

Daniel Bjärsholm har utgått från utvärderingarna av de statliga idrottssatsningarna Handslaget och Idrottslyftet. Syftet med satsningarna var bland annat att rekrytera fler unga till idrotten, och att få dem att stanna kvar genom att exempelvis utveckla nya verksamhetsformer. Men effekterna blev måttliga: de extra medlen användes ofta av lokala idrottsföreningar och förbund istället till att utveckla den ordinarie verksamheten.

– Det finns ett växande intresse för socialt entreprenörskap i samhället, även inom idrotten. Men inom föreningsidrotten riskerar dessa satsningar ofta att krocka med tävlingsdelen och det kommersiella perspektivet, säger Daniel Bjärsholm.

Idrott behöver inte ske i föreningsform

​De flesta kopplar ihop idrott och tävling. Daniel Bjärsholm har utgått från en mer inkluderande och flexibel definition – ”att det är utövarna själva som avgör om det är idrott som de håller på med”.

​– Det kan vara dyrt att betala medlemsavgifter och annat. Men idrott behöver inte bedrivas i föreningsform, utan den kan också förekomma i andra sammanhang och former, säger Daniel Bjärsholm.

Som kännetecken på socialt entreprenörskap inom idrott lyfter Daniel Bjärsholm följande: att aktiviteterna korsar olika samhällssektorer; att eventuellt ekonomiskt överskott används som medel, inte som mål; att idrotten används som medel, inte som mål; samt att verksamheterna har en inkluderande demokratisyn.

Sociala dimensionen central

​I avhandlingen har han gjort fallstudier av projekt som lever upp till detta, däribland föreningen Visingsö AIS, som vill erbjuda verksamhet för alla på Visingsö, och projektet Fotboll för Integration, som syftar till att med hjälp av fotboll erbjuda flickor en introduktion till det svenska samhället.

​– Den sociala dimensionen är central i verksamheterna. Ytterst handlar det om demokrati, att man ges inflytande och del av en gemenskap oavsett faktorer som kön, ålder eller idrottsliga färdigheter, säger Daniel Bjärsholm.

Det ekonomiska stödet till svensk idrott har ökat markant, samtidigt som stora delar av ökningen bestått av villkorade projektbidrag med tydliga sociala förtecken. Daniel Bjärsholm tror att kombinationen traditionell föreningsidrott och sociala projekt kan vara svår.

– När projektpengarna tar slut hamnar föreningen vid ett vägskäl – ska man lägga ner projektet eller införliva det i kärnverksamheten? Den mixen kan vara svår att balansera, säger Daniel Bjärsholm, som också ser en begränsning i att det statliga stödet distribueras via Riksidrottsförbundet (RF) till dess medlemsföreningar.

– Det gör det svårare för dem som inte är med i RF att finansiera idrottsaktiviteter med ett socialt perspektiv som kanske är just nyskapande.

Kontakt:

Daniel Bjärsholm, doktorand i Idrottsvetenskap, Malmö universitet, daniel.bjarsholm@mau.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Idrott som medel – inte som mål

 lästid ~ 2 min