30 oktober 2019

Därför springer löpare allt längre och extrema lopp

Artikel från Lunds universitet

Olika typer av ultralopp och extremlopp blir allt vanligare. Varför utsätter vi oss för detta frivilligt? En avhandling från Lunds universitet avslöjar en konsumtionslogik i hur löparna talar om löpning.

– Jag ville ta reda på vad som motiverar människor som springer femton, sexton mil och i det närmaste plågar sig själva på sin fritid, säger Carys Egan-Wyer, konsumtionsforskare vid Lunds universitet.

Hon har genom intervjuer och analyser av löpares dagböcker identifierat tre motiverande faktorer som löparna själva använder när de talar om sin löpning: Frihet, prestation och tävling.

Undersöker uthållighetslöpares drivkrafter

Löparna och löploppen är överallt – under stora delar av året fylls såväl städer som landsbygd runt om i världen av allt från glada motionärer, till elitidrottare. I Sverige sker varje höst terrängloppet Kullamannen, där deltagarna springer från 12,8 kilometer upp till 161 kilometer. En specifik del av löparvärlden består av ”endurance runners” – uthållighetslöpare – vilket i Carys Egan-Wyers avhandling består av triathleter, ultralöpare (personer som springer längre än ett maraton) och hinderbanelöpare.

Carys Egan-Wyer är nybliven doktor i företagsekonomi och har studerat dessa löpares drivkrafter. Hon har utgått ifrån intervjuer med 16 uthållighetslöpare och 21 dagböcker (totalt nästan tusen sidor) där de har beskrivit sin relation till – och sina upplevelser av – löpning.

Resultatet ger ett nytt perspektiv på den, enligt Carys Egan-Wyer, lite väl romantiserade bilden som finns av löpare.

– Tidigare har mycket fokus legat på löpning som frihet och flykt från vardagens måsten. Men jag har studerat löpare som ibland hänger sig åt riktigt plågsam löpning. Vad driver en till att göra det helt frivilligt?

Löpning som frihet – och tvång

Carys Egan-Wyer upptäckte att det i uthållighetslöparnas vokabulär återkommande fanns berättelser om just frihet, men också om prestation och om tävling eller konkurrens.

– Det jag såg är att konsumenter inte är helt fria i sina val. Det finns ideal som tvingar, eller övertygar oss, om att vi ska välja en sak framför en annan. Jag menar att man kan se ultralöparna som en form av ”sellable selves” där de genom hur de konsumerar löpning som en extraordinär upplevelse, också bidrar till att skapa en bild av sig själva, som inte är fri från förväntningar, säger Carys Egan-Wyer.

Ett exempel på detta ur avhandlingen är löparen som beskrev hur hon inte skulle kunna ge sig ut och springa om hon inte hade sin smarta klocka på sig.

– Ultralöparna själva ser löpning som en form av frihet, där de tillsammans med andra kan njuta av löpningen. Men samtidigt är de väldigt fokuserade på att mäta och kvantifiera. Många av löparna ser inte sin löpning som en tävling, utan som en gemenskap, men samtidigt menar jag att löparna kan liknas vid personliga varumärken som tävlar mot andra vad gäller social image. Sportmannaskap där man hjälper andra på lopp och tävlingar ses till exempel som ”heroiskt”, säger Carys Egan-Wyer.

Hon menar att det är viktigt att lyfta fram inte bara de positiva sidorna av löpning, men också de delar som tenderar att hamna i skuggan.

– Ofta ser vi bara hur glada de är i slutet av ett lopp. Det vi inte ser är all träning de lägger ner, i alla väder, och hur deras familj måste planera sin semester utifrån var och när det är lopp. Jag menar att det är dags att tänka om, att inte bara se löpning som flykt och frihet från våra vanliga liv, utan som ett sorts tvång; något disciplinerande som vi ålägger oss själva, men som kommer utifrån konsumtionssamhällets förväntningar.

Ordlista för uthållighetslöpning (endurance running)

Ultralöpare
Springer otroliga avstånd (som vanligtvis sträcker sig från 50 till 350 kilometer, men kan vara upp till 1600 kilometer), ofta på ogästvänliga platser. Reglerna kan variera, men det är inte ovanligt att löpare som springer dag och natt i flera dagar, med bara korta vilopauser samtidigt som de bär utrustning och mat. Det finns också tidsbestämda ultradistanslopp där deltagarna springer så många varv som möjligt på ett fast spår under en viss tidsperiod samtidigt som de motstår kroppens behov av sömn.

Triathleter
Kombinerar simning och cykling med löpning. Det mest kända triathlonet är Ironman, där deltagarna simmar 3,86 kilometer, cyklar 180,25 kilometer och springer sedan 42,2 kilometer utan paus, under maximalt 17 timmar.

Hinderbanelöpare (obstacle course racing, OCR)
Inom OCR ger sig deltagarna i kast med utmanande hinder som kan innebära att kasta sig i iskallt vatten, dra sig genom midjedjup lera eller krypa genom brinnande däck. ”Elektrochockterapi” är det sista och kanske mest ökända hindret i Tough Mudder-hinderbanan. I den måste deltagarna (”mudders”) ta sig igenom ett fält med ledningar som leder upp till 10 000 volt.

Källa: The Sellable Self

Fritiden fylls av prestationskrav

Resultaten av Carys Egan-Wyers forskning kan användas för att beskriva även andra grupper i samhället.

– Ultralöparna upplever en sorts press på att prestera och visa vad de går för, som kan vara relevant för många människor i dag. Samtidigt är det här en nischad berättelse, om en väldigt nischad grupp människor. Det är inte upp till mig att generalisera, det får kommande studier göra, säger hon.

Men samtidigt menar Carys Egan-Wyer att hennes nischade forskning om uthållighetslöpare visar på en utbredd tendens i samhället, nämligen att fritiden också blir ett sorts arbete, ytterligare en arena där man förväntas prestera.

– Det har blivit vanligt att folk lider av stress, ångest och utbrändhet. Ett botemedel som brukar lyftas fram är just träning och motion, men när våra vanliga metoder för att slappna av – som att springa, umgås med vänner och så vidare – i sig själva blir ett sätt att tävla i social status – genom att åstadkomma imponerande löpprestationer eller genom att laga vackra måltider med hjälp av den senaste utrustningen och sedan instagramma om det – så blir de aktiviteterna istället utmattande och lika ångestframkallade som att arbeta. Kropp och själ får aldrig någon nertid eller chans till återhämtning. Det tycker jag att vi behöver ta upp och diskutera mer, menar hon.