Vägen till krisberedskap kantas av ojämlikheter

Risk- och krisforskningscentret RCR vid Mittuniversitetet har granskat hur myndigheter i åtta EU-länder kommunicerar till allmänheten kring risk och risk.

– Vi ser att den teknik som används för spridning av informationen, budskapet i meddelandena och hur det kommuniceras inte bara avslöjar vem som är sårbar utan också ojämlikheten i samhället, säger Erna Danielsson, docent i sociologi och projektledare för arbetet.

Fler länder har studerats
De länder som studerats är Sverige, Finland, Estland, Tyskland, Frankrike, England, Grekland och Cypern. De undersökta länderna omfattar alla typer av offentliga förvaltningssystem i Europa, vilket är relevant eftersom riskkommunikation är en del av offentlig förvaltning. Studien visar att budskapen som förmedlas i kommunikationen riktas framförallt till traditionella medelklasshushåll, boende i urbana miljöer. Även om många länder informerar på andra språk så finns den kompletta informationen oftast bara på det egna landets huvudspråk, vilket riskerar att exkludera språkliga minoritetsgrupper och turister.

I studien undersöks vilka aktörer som är involverade i riskkommunikationen och vilka kommunikationsmetoder som används. Forskarna har också undersökt vilka språk information givits på, men också vilka risker som fokuserats i meddelandena, om det finns meddelanden avsedda för särskilda grupper i samhället, och om någon utvärdering av riskkommunikationen gjorts.

Alla har inte samma möjligheter
Digitala media det främsta verktyget för riskkommunikation och Youtube används av flera länder. I Grekland uppmanas familjer via Youtube att göra en beredskapsplan och i Estland har Räddningsverket en Youtube-kanal med många prenumeranter.

– Sociala medier fångar kanske vissa grupper, men inte alla, och budskap som att bunkra upp hemma kräver ju att man både har resurser att införskaffa förnödenheter och ett hem med tillräckligt utrymme för flera dagars mat och vatten för en familj, som rekommendationen är. Det har inte alla, säger Evangelia Petridou, lektor i statsvetenskap och huvudförfattare till rapporten.

Olika länder ser olika risker
– Om vi ser till vilka risker som länderna tar upp är de i stor utsträckning kontextualiserade – skogsbränder och jordbävningar i Grekland och Cypern, krig på Cypern, terroristattacker och andra risker i Frankrike, alla typer av faror i England och Finland, husbränder i Estland, samt elbortfall och väderrelaterade kriser i Sverige, Finland och Tyskland, säger Evangelia Petridou.

En trend som uppmärksammats i ländernas information är att betoningen på materiella förberedelser är mer utbrett än fokus på socialt omhändertagande. Det gäller dock inte alla länder. Finland har behållit solidaritetsmeddelandet i sin 72-timmars kampanj och även Frankrike har viss information om att hjälpa familj och vänner.

Städerna premieras
– Riskkommunikation är dock i många länder instrumentell och pekar på vad man behöver ha tillgång till snarare än vad man bör göra. Dessutom är anvisningarna mer anpassade till den som bor i stadsmiljö än den som bor på landsbygden, säger Minna Lundgren, lektor i sociologi.

I rapporten konstaterar också forskarna att det behövs mer forskning för att undersöka effekterna av olika typer av riskkommunikation, kampanjer och metoder när det gäller människors kunskap, förståelse och förberedelse inför möjliga hot och risker och för att sätta in resultaten i ett globalt perspektiv.

Medverkande forskare i studien: docent Erna Danielsson, lektor Evangelia Petridou, professor Anna Olofsson, lektor Minna Lundgren, doktoranderna Christine Grosse och Michael Röslmaier, vid Mittuniversitetets Risk- och krisforskningscenter, RCR.

Kontakt:
Erna Danielsson, 010-142 81 32, erna.danielsson@miun.se