Tema

Förtroende bäddar för bra förhör

Förhör eller intervju? Att skapa förtroende är bättre än att försöka tvinga fram ett erkännande, menar forskare. I Sverige saknar polisen en nationell förhörsstrategi.

I oktober 2016 kastades två brandbomber in i en muslimsk föreningslokal i Malmö. Ett par månader senare häktades en 30-årig man som misstänkt för dådet, misstankar som han senare friades ifrån i tingsrätten. I utredningen förhördes mannens fru av poliser inom Säpo. Under en dryg timma pressades hon att samarbeta, bland annat hotade polisen med att hon skulle bli utvisad och därmed inte skulle kunna besöka sin sons och sin fars grav. Kvinnan, som var gravid, började blöda, men förhöret avbröts inte förrän hon började skrika. Senare konstaterade en läkare att hon hade fått missfall.

Kvinnan har nu JO-anmält Säpo, och vad som i detalj har hänt ska utredas. Men förhöret som det har återgivits i media kan tjäna som exempel på en brutal förhörsmetod där polisen ser det som sin uppgift att tvinga fram ett erkännande.

Erkännande kommer inifrån snarare än utifrån
– Det finns en myt inom polisen att det är förhörsledaren som får den misstänkte att erkänna, men när någon bestämmer sig för att berätta handlar det i högre grad om en intern process hos den misstänkte, säger Ivar Fahsing, norsk polis med lång erfarenhet av utredningar av grova brott och forskare vid Göteborgs universitet och Polishögskolan i Oslo.

En av de svåraste situationer en förhörsledare kan ställas inför är när den misstänkte inte säger någonting, eller bara häver ur sig förolämpningar. Tidigare var det huvudsakligen medlemmar i mc-gäng som kunde tiga sig igenom förhör, idag används tekniken också av andra gängkriminella och av misstänkta terrorister. För ett par år sedan fick det brittiska forskarparet Emily och Laurence Alison tillgång till ett unikt material: tusen timmar med förhör med misstänkta, ofta tigande terrorister. Forskarna ägnade åtta månader åt att koda förhören och kunde se ett tydligt samband mellan hur mycket information som kom fram och graden av förtroende mellan förhörsledare och misstänkt.

Forskarna kunde därmed empiriskt visa på vikten av att förhörsledaren är medveten om vilken roll han eller hon har: att få fram information. Inte att vara något slags ställföreträdare för offren eller använda sin maktposition för att tvinga fram ett erkännande.

Ivar Fahsing har studerat polisens arbete med förundersökningar i framför allt Norge och Storbritannien, två länder som har gjort upp med det som en brittisk forskare har kallat för handfängselkulturen.

– Traditionellt har förundersökningar handlat om att catch the bad guy, men egentligen handlar det ju om att ta reda på vad som har hänt, säger Ivar Fahsing.

Samtal bättre än förhör
Eric Sheperd, den brittiska forskaren som myntade begreppet handfängselkultur, påpekade redan på 1980-talet att polisens förhör präglades av att tvinga den misstänkte att erkänna det polisen redan visste. I början av 1990-talet, efter att polisens förhörsmetoder uppmärksammats offentligt, stiftade parlamentet lagar som tvingade polisen att spela in alla förhör och se till att en advokat var närvarande. Nu fick polisen hitta andra metoder för att få fram vad som hade hänt. Som en följd av förändringen byttes ordet interrogation ut mot interview.

Också Norge har lämnat ordet förhör och kallar istället samtalen för avhör. Enligt Ivar Fahsing har Norge, till skillnad från Sverige, för länge sedan gjort upp med den mer dominanta förhörskulturen till förmån för en mer lyssnande. Det stora testet var Anders Behring Breivik.

– Det var inget tvivel om vad han hade gjort, men man mötte honom på ett empatiskt sätt ändå och sa att ”vill du förklara dig så lyssnar vi”, säger Ivar Fahsing. Och det gjorde han. Istället för att som polis bilda sin egen uppfattning och kalla honom terrorist och hamna i en skyttegrav.

Handlar om långsiktigt förtroende
Enligt Ivar Fahsing bör den här mer lyssnande metoden kombineras med tydlig information om att den misstänkte har rätt att inte säga någonting. Polisen bör inte heller manipulera personen att säga någonting hen inte vill. På så sätt byggs ett långsiktigt förtroende för polisen upp som förhoppningsvis får framtida misstänkta att känna att de kan berätta utan risk att bli missförstådda.

– I Norge är det en väldigt liten del av de misstänkta som väljer att inte berätta och förklara sig, säger Ivar Fahsing.

Vad som händer i svenska polisens förhörsrum är svårt att veta, då det inte har forskats särskilt mycket om förhörsmetoder med verkliga förhör som underlag. Det som kommer ut är när media rapporterar om tvivelaktiga förhörsmetoder som har tvingat fram erkännanden eller, som i fallet med Säpo-förhöret, försökt göra det.

Nationell förhörsstrategi saknas
Men en sak har forskare kunnat slå fast – svenska polisen saknar en nationell förhörsstrategi. Pär-Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, har tillsammans med två kollegor kartlagt polisens utbildning i förhörsteknik. I rapporten, publicerad 2013, konstaterade forskarna att en nationell modell saknades.

– Poängen med en sådan modell är att man använder den i utbildningen, reviderar den och håller sig uppdaterad.

I rapporten konstaterar forskarna att de tre jämförelseländerna Nederländerna, England/Wales och Norge har en sådan modell, och att Norge borde tjäna som förebild. De konstaterade också att den svenska polisutbildningen tog avstånd från manipulativa inslag i förhör med misstänkta.

Pär-Anders Granhag anser inte att det är fel att använda ordet förhör men menar att det är skillnad på att förhöra en misstänkt och ett vittne, även om det i båda fallen går ut på att få fram så mycket information som möjligt.

– Du kan inte bara be en misstänkt att berätta utan det kräver en strategi.

Taktik att få den misstänkte berätta mer
Han och hans kollegor har i tjugo år forskat om en metod som kallas SUE, Strategic Use of Evidence – att använda vad du vet om den misstänkte för att få personen att berätta.

– Om du har uppgifter om att personen har varit på en viss plats vid ett visst klockslag men personen inte vet att du har den här informationen. Då är det inte taktiskt att fråga: ”Hur förklarar du det här?” Istället frågar man om personen har varit på den här platsen och om den misstänkte ljuger kan man på ett strategiskt vis och vid rätt tidpunkt presentera delar av den information man har.

Resultatet kan mynna ut i en förhörssituation där den misstänkte blir osäker på vad polisen vet och kan komma att tro att polisen vet sådant de faktiskt inte vet, vilket kan få den misstänkte att berätta också sådant hen hade planerat att undanhålla.

Hur får man då den tigande att berätta?

– En klassisk metod är att ställa frågor om saker som inte är känsliga för personen, saker som personen vet inte har någon relevans, för att försöka öppna upp och hitta en ingång för att få personen att prata.

Att personen fortsätter att tiga är inte ett skäl att låta bli att ställa de frågor man vill ha svar på, menar Pär-Anders Granhag.

– Då kan man säga i domstolen att de här frågorna har vi ställt till dig men du har valt att inte svara.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Förtroende bäddar för bra förhör

 lästid ~ 6 min