Samspelet mellan skog och vattendrag viktigt när natur restaureras
Människans utnyttjande av skogar och vattendrag utarmar ekosystemens livsmiljöer, biologiska mångfald och ekosystemtjänster. Många naturområden restaureras för att vända utvecklingen, men för att lyckas måste man ta hänsyn inte bara till det ekosystem som ska restaureras utan även till omgivande ekosystem. Forskare uppmanar ansvariga att inte restaurera näraliggande skogar och vattendrag var för sig utan att behandla dem som en helhet.
– Trots uppenbara samband mellan land- och vattenekosystem restaureras skogar och vattendrag nästan alltid i liten skala var för sig. När ett vattenrikt skogsekosystem utarmats kan det vara svårt att återfå dess ursprungliga status genom att restaurera endast den ena av delarna. Både land- och vattenmiljöerna måste integreras i restaureringsarbete, säger Christer Nilsson, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet.
Stränder längs vattendrag i skogslandet är miljöer där skog och vatten möts och drar nytta av varandras resurser. Trädridåerna längs stränderna ger skugga och ved. Löv och insekter som faller i vattnet gynnar vatteninsekter och andra småkryp och i slutänden fisk. Översvämningar sköljer upp sediment, frön och andra växtdelar i strandskogarna. Nya plantor gror och produktion och mångfald ökar. Insektslarver i vattnet blir mat till insekter, spindlar, kräftdjur, ödlor och fåglar på land. Större djur fångar fisk som de drar upp bland träden där kväverik spillning och matrester gödslar. Då växer träden bättre och fäller ännu mer grenar och löv i vattnet. Cirkeln sluts.
– Detta samspel gör strandskogarna till nyckelområden för mångfalden i landskapet. Att restaurera strandvegetation är därför avgörande för att göra ekosystemen artrikare och mer hållbara och samtidigt göra dem tåligare och bättre anpassade till klimatförändringar, säger Christer Nilsson.
Bristfälliga kunskaper
Klimatförändringar har direkta och indirekta effekter på både land- och vattenmiljöer men vi har i dag bristfälliga kunskaper om hur klimatförändringar påverkar samspelet mellan skogar och vattendrag. Därför försummas oftast den faktorn när restaureringar planeras. Vattendrag som strömmar fritt genom ett beskogat landskap antas vara mer motståndskraftiga mot klimatförändringar än vattendrag omgivna av kalhyggen, städer eller stadsnära områden.
Ett annat problem är att de flesta studier av restaureringar görs lokalt med fokus på kortsiktiga effekter. Den långsiktiga utvecklingen är oftast okänd och de få fall där restaurering av vattendrag och skog samordnats är sällan utvärderade. Där behövs både väl genomtänkta, grundläggande mätningar och referensområden att jämföra med. Goda kunskaper om ekosystemen och deras funktioner i landskapet är nödvändiga för att vi ska kunna utvärdera och förbättra restaureringsåtgärder.
– Det är komplexa samband över stora områden det handlar om, vilket gör att resultaten av småskaliga projekt låter vänta på sig. Storskaliga restaureringsprojekt med landskapsperspektiv har större chans att lyckas. Forskare och praktiker som arbetar med restaurering har stora och svåra utmaningar framför sig, säger Christer Nilsson.
Studien har gjorts inom forskningsprojektet RESTORE – ett samarbete mellan naturvetare och samhällsvetare. Resultaten är publicerade i tidskriften BioScience.
Artikel:
Hjältén, J., Nilsson, C, Jørgensen, D. & Bell, D. (2016). “Forest‒stream links, anthropogenic stressors, and climate change: implications for restoration planning.” BioScience 66:646-654.
Kontakt:
Christer Nilsson, professor vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap
E-post: christer.nilsson@umu.se
