Handrörelserna har samma funktion både i tal- och teckenspråk
Det finns större likheter mellan handrörelser vid talspråk och teckenspråk än vad forskarna tidigare har trott. Hur talande använder händerna för att till exempel förstärka frågor eller visa på engagemang i ett samtal liknar på många sätt rörelserna som den som talar teckenspråk använder för att kommunicera. Detta kan tyda på att det kan finnas universella mänskliga strategier för hur kroppen används för att förmedla budskap, visar en avhandling i lingvistik från Göteborgs universitet.
När vi iakttar en handrörelse kan vi ofta säga någonting om dess innebörd, till exempel kan ”tummen upp”-gesten tolkas som ”bra jobbat”. Men det som vi normalt uppfattar som en gest eller ett tecken är egentligen bara en av flera rörelser som sker när en deltagare i ett samtal använder sig av sina händer som uttrycksmedel.
− Först måste handen föras till den position i luften framför deltagaren där gesten eller tecknet skall utföras. Sedan kommer den betydelsebärande delen; det vi normalt sett kallar för en gest eller ett tecken. Därefter följer den del då handen dras tillbaka till en neutral och avslappnad position, säger avhandlingens författare Paul Cibulka.
Varje enskild rörelsefas är en social handling
I avhandlingen analyserar han dessa steg, som kallas för manuella rörelsefaser, i detalj. I tidigare forskning om handrörelsers användning i talspråk betraktas tajmningen av dessa faser huvudsakligen som knuten till det som sägs och det är främst den betydelsebärande rörelsefasen som studerats.
Utgångspunkten i avhandlingen är att manuella rörelsefaser – alltså inte bara själva gesten eller tecknet utan varje enskild fas i dess utförande – kan tolkas som sociala handlingar.
− Ett exempel på det är när någon lyfter upp handen som förberedelse för att utföra en gest, men utan att faktiskt utföra gesten, medan en annan deltagare i samtalet fortfarande har ordet. Detta uppfattas ofta som en begäran på att själv få ordet, och därmed som en social handling.
Drar tillbaka handen när frågan besvarats
Paul Cibulkas studier grundar sig på videoinspelade vardagssamtal i Japan, Tyskland och Sverige. Samtalen innehåller både tal- och teckenspråkskonversationer, framför allt talad japanska och svenskt teckenspråk, och lyfter bland annat fram den kommunikativa potentialen av faser som saknar rörelse.
En vanlig användning av sådana faser är i samband med frågor: När en deltagare har ställt en fråga så förblir händerna ofta i den position som antagits under själva frågan och dras tillbaka först när frågan har besvarats, som en indikation på att ett acceptabelt svar har mottagits. Ibland händer det dock att handen dras tillbaka halva vägen och stannar i luften i en mellanliggande position där handen är varken helt spänd eller helt avslappnad.
− En sådan position förekommer när en deltagare har haft ordet men av någon anledning, exempelvis på grund av att ha blivit avbruten av en annan deltagare, är tvungen att för tillfället åsidosätta sitt ofullständiga yttrande. Detta utgör en strategi som deltagaren kan använda för att visa att hen så att säga är på ”stand-by”, i avvaktan på nästa möjliga tillfälle att återuppta sitt påbörjade yttrande.
Samma rörelser oavsett språk
Genom att på så sätt studera på vilka sätt dessa olika faser är förknippade med olika typer av sociala handlingar bidrar avhandlingens resultat till en bättre förståelse för hur vi interagerar med varandra. Ett centralt fynd i avhandlingen är att många av dessa fenomen fungerar på liknande sätt oavsett om deltagarna använder talspråk eller teckenspråk.
− I teckenspråksforskningen har sedan tidigare dessa faser uppfattats som betydelsebärande delar av teckenspråkets grammatik – exempelvis att en frågesats på teckenspråk per definition avslutas med en fas som saknar rörelse – medan samma företeelse sägs vara en ”icke-verbal” komponent till talspråk som inte betraktas som en del av språksystemet. Men mina resultat tyder på att det kan finnas större likheter mellan kroppsrörelser som används vid talspråk och formaliserat teckenspråk än vad forskarna tidigare trott.
Detta ifrågasätter den tydliga åtskillnaden mellan hur gester och tecken betraktas inom forskningen, vilket gör att handrörelser som kan se exakt likadana ut och som fyller samma funktioner ändå behandlas som två skilda saker beroende på om de används i talspråk eller teckenspråk. Detta beror förmodligen på att många lingvistiska modeller grundar sig på det skrivna snarare än på det talade språket och därmed utelämnar sådant som inte fångas i skrift.
Universella handrörelser
− För det andra får resultaten oss att undra om dessa företeelser kanske rent av utgör universella samtalsstrategier. I avhandlingen analyseras bland annat samtal på svenskt teckenspråk och talad japanska, alltså två språk som skiljer sig väsentligt från varandra: Det ena är ett visuellt baserat språk, det andra är ljudbaserat. Att hitta likheter mellan dessa språk som annars har föga gemensamt är förvånande.
Men inte nog med det, tidigare forskning visar att liknande handrörelsebaserade samtalsstrategier även återfinns i andra språkliga samhällen: språket Cha’palaa i Ecuador, på Bequia-ön i Karibiska sjön, på dövskolor i Schweiz och i argentinskt teckenspråk. Kanske är vi människor inte så olika trots allt?
Kontakt: Paul Cibulka, e-post: paul.cibulka@gu.se
Avhandlingen: A universal of human interaction? Manual movement as interactional practice in spoken and signed conversation
Tid och plats för disputation: fredagen den 3 juni 2016 kl. 13:15, Sal T 307, Olof Wijksgatan 6, Göteborg Fakultetsopponent: Birte Asmuss, Aarhus University
