Tema

Bingo, radio och TV dansbanans död

Den offentliga dansen på dansbanor i Sverige tog fart omkring 1900 och nådde sin höjdpunkt under 1930- och 1940-talen. Bingo, radio och TV innebar emellertid början till slutet för dansbanorna. Det visar en bok om dansbanor, dansorkestrar och festarrangemang, skriven av Lennart K Persson, professor emeritus i historia vid Göteborgs universitet.

Dansbanorna har haft en betydande roll – på flera olika sätt. Till en början handlade det bara om dans men efterhand utvecklades dansbanorna till en form av nöjesfält där såväl gammal som ung kunde roa sig. Dansbanorna kom att bli träffpunkter och innebar nya umgängesformer för mängder av människor. Genom dansen knöts många kontakter som i förlängningen befrämjade kärlek och äktenskap.

Boken beskriver den offentliga dansens utveckling i sydöstra Småland. Offentlig dans definieras som tillställningar till vilka allmänheten hade obegränsat tillträde och om vilka det annonserades i dagspress.

Genom att studera annonser i lokal dagspress, men även ett par tusen affischer visar Lennart K Persson att antalet danstillställningar hade en obruten tillväxt från 1900 till 1934. Efter en nedgång under kriget skedde en uppgång igen.

– Tillväxten hade flera orsaker. Dels arrangerade ett ökat antal föreningar fler tillställningar för att stärka sina kassor. Dels ökade allmänhetens intresse för social samvaro i form av dans. Dessutom ville fler uppleva de olika aktiviteter som festplatserna erbjöd i form av spel, uppvisningar och uppträdanden, säger Lennart K Persson.

Från början av 1950-talet minskade antalet dansbanor kontinuerligt. Landsbygden avfolkades vilket bidrog till att dansbanorna försvann. En annan förklaring var ändrade nöjesvanor. 1950-talets radio, med program som Karusellen, och Hylands Hörna-debuten i TV, i början av 1960-talet, medförde att människor i ökad utsträckning valde att tillbringa lördagskvällen i hemmet.

– En tredje förklaring är att arrangörerna valde att anordna bingospel i stället för danstillställningar. En bingokväll gav tydligen lika god inkomst som en danskväll och krävde dessutom mindre personal och förberedelser.

Boken avslutas med ett kapitel om dansorkestrarnas historia, från 1920-talet och framåt, där Lennart K Persson behandlar ett stort antal lokala orkestrar. Under lång tid var det främst orkestrar från närområdet som svarade för dansmusiken på banorna. Inslaget av ”främmande”, turnerande orkestrar ökade efterhand och blev mycket vanligt när rock och pop blev dominerande från slutet av 1950-talet.

– Parallellt med att många dansbanor stängdes åren kring 1960 tvingades många lokala orkestrar att upphöra. Kvar blev några som inriktade sig på mogendans och några nya så kallade dansband som välkomnades till nya moderna danspalats.

Lennart K Persson hoppas att hans bok ska bidra till att bevara minnet av en kulturell yttring, som en gång var mycket omfattande men som nu, i stort sett, inte finns kvar.

– Jag har försökt visa vilka festplatser som fanns och var de fanns, vilka orkestrar som spelade, vad de spelade, vilka artister som uppträdde och vad de hade att bjuda på. Den kulturen är nästan helt okänd för dagens ungdom, säger han.

Boken ”Dansbanor, dansorkestrar och festarrangemang i sydöstra Småland : ca 1900-ca 1970” har sin bakgrund i att Lennart K Persson i sin ungdom var en så kallad lokal rockkung och något senare ingick i en dansorkester i sina småländska hemtrakter. Under många år drev han i Göteborg ett litet dansband som kallades Lennarts trio.

Bingo, radio och TV dansbanans död

 lästid ~ 2 min