Äganderätten är en seg struktur
Arkeologen Torun Zachrisson har studerat äganderätten, eller odalrätten, under järnåldern och kan visa att äganderätten påverkat både hur folk levde och hur de dog, eller snarare begravdes. Odalman var den som kunde visa att man ägt en gård i sex generationer bakåt, och bara odalmän var fria män. Det fick konsekvenser för hur man begravde folk under lång tid.
– Odal nämns på en rad runstenar under 1000-talet i Mälardalen, säger Torun Zachrisson, arkeolog som undersökt förhållandet mellan egendom och ära i ett projekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.
Nu har hon slutredovisat det och kan visa att äganderätten, inte minst i form av arvsrätten inte bara är en seg struktur, den strukturerade också mycket i livet.
– Att vara odalman innebar i princip att vara en fri man. Den som var odalman hade till exempel rätt att delta på ting, och bara den som kunde visa att man ägt samma gård i sex generationer bakåt kunde kalla sig odalman. Det var alltså ett samhälle som var väldigt tillbakablickande. Att kunna räkna upp och på så sätt visa ägandeförhållande till sin gård sex generationer bak, vittnar om att det var ett samhälle där muntlig tradition spelade en viktig roll.
– Jag menar att man över tid kan se hur det här sättet att se på egendom har etablerats i Norden, eftersom det får konsekvenser för hur man har begravt sina döda. Jag talar i min forskning om begravningsvärdiga och fram till 400-talet hittar vi lika många gravar för såväl kvinnor som män och barn. Men från 400-talet och framåt märks hur begravningskicket ändras, barn begravs oerhört sällan på gravfälten och gravhögar blir allt vanligare.
Många gravhögar placeras dessutom i anslutning till gårdarna, och jag menar att det har att göra med odalrätten – för gravhögen blev ett enkelt och synligt tecken för dem som hade ägt sin gård och mark i sex generationer eller mer. Den här förändringen av hur man begravde folk förstärktes senare. Jag menar dessutom att man kan se hur Gamla Uppsala med monumentala gravhögar från omkring 560-talet började stå modell för hur en begravning skulle gå till i Mälardalslandskapen. Det blev helt enkelt mer likriktat, tack vare att man möttes vid stora sammankomster, och det påverkade synen på arvsrätten och egendomen. Runstenarna spelar också en roll i den utvecklingen. Det ser man exempelvis genom att många runinskrifter indirekt just gör anspråk på en gård, och så att säga markerar odalrätten.
Läs mer om Torun Zachrissons forskning i hennes slutredovisning och i en intervju med henne på RJ:s webbplats.
