Större koldioxidutsläpp från kollapsande permafrost än vad som tidigare förutspåtts
En stor mängd kol frigörs utmed den ~ 7000 kilometer långa kusten i sibiriska Arktis. Yedoma-jord omvandlas snabbt till koldioxid och tio gånger mer kol än vad som tidigare förutspåtts släpps ut till arktiska oceanen.
Detta visare en studie vid Stockholms universitet som publiceras i tidskriften Nature där forskarna undersökt en form av permafrost (”Yedoma”) som sällan studerats tidigare.
Utsläpp av koldioxid i atmosfären från tinande permafrost i Arktis är identifierad som en förstärkande mekanism av klimatuppvärmningen. Ungefär hälften av allt organiskt kol som finns i världens jordar hålls i de frusna ytlagren av permafrost i Arktis (motsvarande dubbelt så mycket kol som i atmosfärens koldioxid). Uppvärmningen av Arktis är också dubbelt så stor som genomsnittet för jordklotet vilket kan skynda på en kollaps av de kolrika permafrosttäckta kusterna.
– Kust-Yedoma är troligen mer utsatt för frigörelse av kol än andra permafrostmiljöer. Det utsätts inte bara för direkt uppvärmning ovanifrån av den varmare luften utan även för ökade våg- och vinderosioner på grund av havets nivåhöjning och längre isfria sommarsäsonger, förklarar Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid Stockholms universitet och ansvarig för studien.
De kolrika iskilade permafroststrukturer (Yedoma) som reser sig utmed den arktiska kusten är lämningar från den senaste istiden och täcker ~1 miljon km2 (två gånger Sveriges yta). Eftersom området är så otillgängligt har Yedoma utforskats i väldigt liten utsträckning trots satellitbilder som visar hur erosion av den tinande permafrosten gör havet mjölkigt och grumligt över tusentals kilometer.
Geokemiska undersökningar från tinande och eroderande Yedomasluttningar på en ö i sydöstra Laptevhavet pekar mot att gammalt jordkol omvandlas till koldioxid redan innan det sköljs ut i havet. Det geokemiska fingeravtrycket av organiskt kol som är 7000-10000 år gammalt visar att gammal erosionskollapsande kust-Yedoma är den dominerande källan till kol i de stora östsibiriska grundhaven. Den kol som kommer från organismer i havet liksom från inlandets växter och ytjordar är betydligt mindre källor än Yedoman.
Resultatet av studien förstärker budskapet från forskarlagets tidigare rapport om storskaliga metanutsläpp från kollapsande permafrost på havsbotten i de östsibiriska grundhaven.
– För att bättre kunna förutse framtida halter av växthusgaser i atmosfären är det viktigt att studera interaktionen mellan ett uppvärmande klimat och frigörelse av kol. Man måste här studera såväl frigörelsen av kol från de enorma reservoarerna av kol som finns i kustnära områden som från permafrosten på havsbotten och metanhydraterna i de östsibiriska grundhaven, säger Örjan Gustafsson.
Trots att den nuvarande frigörelsehastigheten av kol från den nordost-sibiriska kusten inte har någon större påverkan på de globala koldioxidhalterna i atmosfären visar studien att frigörelse av kol från denna stora kolreservoar är en process som är i full gång.
KONTAKT
Professor Örjan Gustafsson, Institutionen för tillämpad miljövetenskap (ITM) och Bert Bolincentret för klimatforskning, Stockholms universitet, orjan.gustafsson@itm.su.se, 0703- 24 73 17
