Hämndlystnad förstör fred efter inbördeskrig
Rädslan för hämnd hindrar den avväpning av före detta stridande som är nödvändig efter inbördeskrig. Det visar en ny avhandling av Joakim Kreutz vid Uppsala universitets institution för freds- och konfliktforskning som har studerat 384 olika slut på inbördeskrig sedan andra världskriget.
– Man brukar säga att det är rebell-ledarna som bestämmer om ett inbördeskrig slutar, men min studie visar att man måste tänka på före detta soldater också. Det räcker inte med att vädja till dem som stridit, de måste välja att våga lägga ner sina vapen. När de lämnar rebellgruppen har de väldigt lite skydd i samhället, samtidigt som det finns många som vill utkräva hämnd på dem, säger Joakim Kreutz.
I sin avhandling har han sett att internationella organisationer under de senaste tjugo åren ofta bidragit till fredsprocesser genom att erbjuda demobiliserade rebeller med utbildning och jobb – vilket inte alltid gett önskat resultat. En nackdel med den typen av program är att det blir uppenbart vilka individer som har deltagit i konflikten, och de blir därför mer utsatta för våld efter konflikten har slutat.
– Det räcker ofta med rykten om att våld förekommer för att före detta soldater ska söka upp sina gamla kamrater och starta en ny rebellgrupp. Ett aktuellt exempel är i Burundi där en ny rebellgrupp bildades i november 2011 efter attacker på hundratals före detta medlemmar av en rebellgrupp som skrev ett fredsavtal 2008, säger Joakim Kreutz.
Avhandlingen ”Dismantling the Conflict Trap” menar att det finns andra metoder för att stödja uppbyggnaden av länder som drabbats av inbördeskrig. Rent praktiskt kan det röra sig om stöd till civilsamhället, föreslår Joakim Kreutz, eller genom att skapa nätverk av observatörer som dokumenterar våld och hot.
Den som styr ett land efter en konflikt måste inse att de själva tjänar på att öka säkerheten för alla medborgare, inklusive före detta fiender. Det kommer de att göra om deras egna supportrar protesterar mot att hämndattacker tillåts.
Joakim Kreutz visar att regeringar tar stor hänsyn till sina supportrars åsikter för hur de agerar i inbördeskrig. Om statens resurser plötsligt behövs för andra behov, till exempel efter en naturkatastrof, så ökar villigheten att söka en förhandlingslösning i en konflikt. Vill man påverka ett konfliktland så måste man vara medveten om detta. Det finns sätt att utnyttja ledares behov av stöd från sin befolkning, vilket till exempel EU har gjort på ett bra sätt gentemot kandidatländerna i östra Europa. Utmaningen är att hitta sätt att använda dessa lärdomar även i konfliktländer i andra världsdelar.
Ladda ner avhandlingen Dismantling the Conflict Trap [Ref 1].
