Kvinnor och män upplever rehabilitering olika
Om patienten är kvinna eller man kan ha betydelse för rehabiliteringen vid rygg- och nacksmärtor, skriver sjukgymnasten Gunilla Stenberg i sin avhandling vid Umeå universitet.
Avhandlingen bygger på enkäter och intervjuer med patienter både före och efter vård och rehabilitering. Att bli tagen på allvar, att få en förklaring, att få bli delaktig i bedömning och behandling samt att få en individanpassad behandling var centrala faktorer för båda könen vid mottagningsbesöket, men de valde delvis att berätta om sina besvär på olika sätt. Männen hade lättare att knyta an till en positiv identitet som hårt arbetande även om kvinnorna också hade tunga arbeten. Kvinnorna uttryckte oftare rädsla att uppfattas som ”gnälliga” och befarade att de inte skulle bli tagna på allvar när de sökte vård.
Patienter med rygg- och nacksmärta upplevde sina kroppar som sköra, vilket kunde leda till att de blev rädda för att röra på sig. Oklara råd från vårdpersonalen var en viktig faktor för att de kände osäkerhet om kroppens begränsningar och blev mindre aktiva. Kvinnorna fick i högre utsträckning ett budskap om att ”ta det försiktigt” medan männen oftare fick höra att ryggsmärtan hörde till arbetet.
Avhandlingen visar också att det är viktigt att ta hänsyn till olika livsförhållanden när frågeformulär används. Kvinnor och män rapporterade besvär från dagliga aktiviteter –som personlig omvårdnad, socialt liv, sexualliv, bilkörning och lyft – i lika stor omfattning. Kvinnorna rapporterade mer av smärta, stress och bristande socialt stöd på arbetet än männen medan männen i högre grad berättade om minskad arbetstid i hemmet och minskad tid till motion i förhållande till när de var friska. Det fanns dock stora variationer inom grupperna.
Även föreställningar om behandlarrollen som kvinnlig eller manlig sjukgymnast hade betydelse. Sjukgymnasterna valde delvis att behandla på olika sätt så att kvinnliga sjukgymnaster oftare använde akupunktur, behandling för psykosomatiska sjukdomar och mer individanpassad behandling än manliga kolleger, medan manliga sjukgymnaster oftare valde att behandla med ledrörlighetsträning. Kvinnliga och manliga patienter fick dock samma behandling.
Kontaktuppgifter:
Gunilla Stenberg, som ursprungligen kommer från Ljungskile, är leg. sjukgymnast och doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten sjukgymnastik, där hon kan nås på
tel 070-6706437
e-post gunilla.stenberg@physiother.umu.se
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-52274
