Artikel från Lunds universitet
2 februari 2012

Stelbent finansiering utarmar svenskt kulturarv

Tvärtemot den svenska självbilden, satsar Sverige förhållandevis lite pengar på kulturhistoriska byggnader. Det hävdar Ingela Pålsson-Skarin, arkitekt och forskare i byggnadsvård som i en ny avhandling granskat hur olika länder finansierar sina restaureringsprojekt.

En förklaring är att staten har monopol på kulturarvsfinansieringen. Genom sitt agerande förhindrar staten andra initiativ från att blomstra ut.

– I Sverige är de ideella och privata initiativen nästintill obefintliga. Fast företag och privatpersoner egentligen vill bidra! I övriga länder i studien strävar man däremot alltid att få till en privat- statlig samverkan, säger Ingela Pålsson-Skarin.

Idag anses det byggda kulturarvet vara en erkänd resurs som kan gynna regional ekonomisk tillväxt. Det faktum att Sverige under lång tid varit förskonad från krig har dock dämpat svenskarnas engagemang för sitt byggda kulturarv. Landets nationella identitet aldrig varit hotad, vilket den varit i övriga Europa. Där finns därmed också ett större nationellt och lokalt engagemang för ”sina” byggnader.

Lagstiftningen är också en bromskloss. Donationer till renoveringar är skattebelagda och inte avdragsgilla. Knappt något land i Europa har samma restriktioner. Att bilda stiftelse är ingen lösning, eftersom sådana inte får skattelättnader för kultur.

För att underlätta resursplaneringen inom kulturarvsekonomin har Ingela Pålsson-Skarin dock inte fördjupat sig i politiska styrmedel. Däremot har hon benat ut och förtydligat kulturarvsfinansieringen emotionella och finansiella drivkrafter. Ökade finansierings- och besparingsmöjligheter analyseras, idag och i framtiden. Förhoppningen är att hennes modell kan bidra till att förbättra dialogen mellan beslutsfattare och finansiärer.

– Det är exempelvis viktigt att beslutsfattare förstår och återgäldar finansiärers drivkrafter. Ger man pengar är i regel någon form av synlig bekräftelse viktig, säger hon.

Enligt Ingela Pålsson-Skarin krävs även att berörda aktörer, exempelvis lokalbefolkningen, företag eller donatorer, kan vara med och utforma en gammal byggnads framtid öde. Det är viktigt att var ödmjuk för det faktum att värden förändras över tid och att vi inser att hus alltid tolkas olika för olika människor.

Ett talande exempel inträffade av en slump 1991 när det visade sig att staten saknade pengar för att renovera Visby ringmur. Istället gick det lokala näringslivet in och sponsrade renoveringsåtgärderna. Det bidrog till såväl att Visbydagen började firas samt att nya utbildningar inom kulturmiljö idag är förlagda till Högskolan på Gotland.

– Gamla byggnader är oersättliga tillgångar och inte svarta hål. Kulturturismen har förvandlat historiska byggnadsverk till viktiga inkomstkällor i många länder, säger Ingela Pålsson-Skarin.

I regel har inte staten de nödvändiga resurserna som krävs för att bevara det byggda kulturarvet. Fler grupper måste bidra. I Sverige är det oftast inte pengar som saknas, men däremot är intresset för gamla hus i regel betydligt svalare än i våra grannländer.

– Kulturlotterier var det som väckte svenskarnas engagemang senast det begav sig, kring förra sekelskiftet. Kanske värt att prova igen?

För mer information, kontakta Ingela Pålsson-Skarin, Universitetsadjunkt, Bebyggelsevård, 046-222 03 72, 0709-84 33 94 Bild på Ingela Pålsson-Skarin finns i Lunds universitets bildbank, skriv namnet i sökfältet: https://bildweb.srv.lu.se/

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera