Artikel från Göteborgs universitet
10 november 2011

Vården av transsexuella orsakar onödigt lidande

År 1972 var Sverige först i världen med att lagstifta om statsfinansierad vård av transsexualism, vilket i ett internationellt perspektiv ansågs radikalt. Med en statsfinansierad vård skulle den transsexuella gruppens livssituation förbättras. I en avhandling från Göteborgs universitet beskrivs denna vård istället som ett könskonservativt förtryckande system som vållar transsexuella personer lidande.

– De som kvalificerat sig för könskorrigering blir juridiskt erkända som det kön de själva känner igen sig som. Detta sker emellertid på villkor av att de också mister något; nämligen möjligheten att få biologiska barn eftersom lagen säger att den transsexuelle måste steriliseras, säger etnologen Signe Bremer, som i sin avhandling studerat självbiografiska bloggar och djupintervjuat personer i olika faser av den könskorrigerande vården.

Steriliseringskravet är inte det enda som orsakar lidande. De obligatoriska minimum två år långa psykiatriska könsutredningar som den som vill ändra juridisk könstillhörighet måste genomgå kan också ge upphov till ångest.

– Att vänta upplevs ibland som på gränsen till vad som är uthärdligt, säger Signe Bremer.

Hennes avhandling visar även att just de kroppar som transsexuella personer önskar korrigera spelar en viktig roll i psykiatrins bedömningar av vilka som antas lämpa sig för könskorrigering. En transsexuell kvinna som uppvisar synligt skäggstubb kan exempelvis få negativa kommentarer, samtidigt en transsexuell man som har muskulös kropp och platt bröstkorg kan få komplimanger. Sammantaget kan en lämplig kropp beskrivas som en sådan kropp som könsutredningarnas vårdpersonal bedömer som i linje med det kön som den transsexuella personen under utredning uppfattar sig som.

– Könsutredningarna tycks utgå från uppfattningar om att ett gott liv som juridisk kvinna/man går hand i hand med personers möjligheter att smälta in i mängden, men de bortser då ifrån att alla människor faktiskt ser olika ut. Dessutom visar jag att det ofta är utredningspersonalen snarare än de transsexuella själva som betonar vikten av att kunna passera obemärkt förbi som vilken ”normal” kvinna eller man som helst, säger Signe Bremer.

Enligt den könskorrigerande vårdens logiker skall människors kroppar materialiseras entydigt som det ena eller det andra könet. En kvinna ska exempelvis inte ha penis och en man ska inte kunna bli gravid. Signe Bremers studie visar både att liknande tankesätt förekommer inom den transsexuella gruppen, samt att transsexuella också bedriver motstånd mot vårdens könsnormativa grundvalar. Långt ifrån alla transsexuella kvinnor hyser exempelvis den aversion mot penis som medicinska praktiker vidhåller som signaler på autentisk transsexualism. Många transsexuella män är även kritiska mot att de måste operera bort livmodern.

– Det blir ett väldigt fokus på genitalierna i könsutredningarna – en av de transsexuella kvinnorna jag intervjuade uttryckte inte tillräckligt mycket avsky för sitt könsorgan, och fick då en fördröjd utredning, säger Signe Bremer.

Signe Bremer vill nyansera den allmänt spridda uppfattningen om transsexualism som synonymt med upplevelsen av att vara född i fel kropp.

– Vi lever i ett samhälle som präglas av föreställningar om att det bara finns två sorters människor – feminina kvinnor som föds med vagina och maskulina män som föds med penis. TS-vården är en del av samhället och dessa föreställningar präglar därför också villkoren för könskorrigering. Med min avhandling belyser jag att detta ofta ger allvarliga konsekvenser för enskilda personers liv, säger Signe Bremer.

Kontaktinformation
Vården av transsexuella orsakar onödigt lidande

Nyhet: 2011-11-10

År 1972 var Sverige först i världen med att lagstifta om statsfinansierad vård av transsexualism, vilket i ett internationellt perspektiv ansågs radikalt. Med en statsfinansierad vård skulle den transsexuella gruppens livssituation förbättras. I en avhandling från Göteborgs universitet beskrivs denna vård istället som ett könskonservativt förtryckande system som vållar transsexuella personer lidande.

– De som kvalificerat sig för könskorrigering blir juridiskt erkända som det kön de själva känner igen sig som. Detta sker emellertid på villkor av att de också mister något; nämligen möjligheten att få biologiska barn eftersom lagen säger att den transsexuelle måste steriliseras, säger etnologen Signe Bremer, som i sin avhandling studerat självbiografiska bloggar och djupintervjuat personer i olika faser av den könskorrigerande vården.

Steriliseringskravet är inte det enda som orsakar lidande. De obligatoriska minimum två år långa psykiatriska könsutredningar som den som vill ändra juridisk könstillhörighet måste genomgå kan också ge upphov till ångest.
– Att vänta upplevs ibland som på gränsen till vad som är uthärdligt, säger Signe Bremer.

Hennes avhandling visar även att just de kroppar som transsexuella personer önskar korrigera spelar en viktig roll i psykiatrins bedömningar av vilka som antas lämpa sig för könskorrigering. En transsexuell kvinna som uppvisar synligt skäggstubb kan exempelvis få negativa kommentarer, samtidigt en transsexuell man som har muskulös kropp och platt bröstkorg kan få komplimanger. Sammantaget kan en lämplig kropp beskrivas som en sådan kropp som könsutredningarnas vårdpersonal bedömer som i linje med det kön som den transsexuella personen under utredning uppfattar sig som.
– Könsutredningarna tycks utgå från uppfattningar om att ett gott liv som juridisk kvinna/man går hand i hand med personers möjligheter att smälta in i mängden, men de bortser då ifrån att alla människor faktiskt ser olika ut. Dessutom visar jag att det ofta är utredningspersonalen snarare än de transsexuella själva som betonar vikten av att kunna passera obemärkt förbi som vilken ”normal” kvinna eller man som helst, säger Signe Bremer.

Enligt den könskorrigerande vårdens logiker skall människors kroppar materialiseras entydigt som det ena eller det andra könet. En kvinna ska exempelvis inte ha penis och en man ska inte kunna bli gravid. Signe Bremers studie visar både att liknande tankesätt förekommer inom den transsexuella gruppen, samt att transsexuella också bedriver motstånd mot vårdens könsnormativa grundvalar. Långt ifrån alla transsexuella kvinnor hyser exempelvis den aversion mot penis som medicinska praktiker vidhåller som signaler på autentisk transsexualism. Många transsexuella män är även kritiska mot att de måste operera bort livmodern.
– Det blir ett väldigt fokus på genitalierna i könsutredningarna – en av de transsexuella kvinnorna jag intervjuade uttryckte inte tillräckligt mycket avsky för sitt könsorgan, och fick då en fördröjd utredning, säger Signe Bremer.

Signe Bremer vill nyansera den allmänt spridda uppfattningen om transsexualism som synonymt med upplevelsen av att vara född i fel kropp.
– Vi lever i ett samhälle som präglas av föreställningar om att det bara finns två sorters människor – feminina kvinnor som föds med vagina och maskulina män som föds med penis. TS-vården är en del av samhället och dessa föreställningar präglar därför också villkoren för könskorrigering. Med min avhandling belyser jag att detta ofta ger allvarliga konsekvenser för enskilda personers liv, säger Signe Bremer.

Avhandlingens titel: Kroppslinjer – Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering.
Disputationen äger rum fredagen den 11e november kl. 13.00
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Opponent: Fil. dr Ingeborg Svensson
För ytterligare information, kontakta Signe Bremer, tel. arbete: 031-786 5389, mobiltel: 070-175 11 29, e-post: signe.bremer@ethnology.gu.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera