Hagamannen och rädslan för våld i Umeå
För drygt fem år sedan tog polisen fast Hagamannen, som mellan 1998 och 2006 brutalt överföll flera kvinnor i Umeå. Trots ett antal liknande fall av ensamma gärningsmän, har få undersökt hur boende på drabbade orter upplever dessa specifika hotbilder. I en ny avhandling vid Umeå universitet berättar nästan femtio Umeåbor om hur de hanterade och reagerade på den skrämmande situationen.
– Hotet från Hagamannen blev en angelägenhet för hela staden, och rädslan för våld en del av allas vardag, säger Linda Sandberg, som har intervjuat både kvinnor och män om hur det kändes att vistas i stadens offentliga rum under de åtta år som överfallen inträffade.
Kvinnornas svarsmönster är mycket enhetligt, och bilden av rädsla gemensamt för alla, oavsett ålder, klass och etnicitet. Likheterna i kvinnornas reaktioner är, enligt Linda Sandberg, både ett uttryck för att kvinnor såg på sig själva som svaga och bräckliga, men också betraktades av andra som en grupp som behövde skydd.
– Många upplevde att de förväntades vara rädda, och det kollektiva engagemang som växte fram för kvinnors säkerhet under årens lopp var inte enbart positivt, utan förstärkte också uppfattningen om kvinnors sårbarhet.
Hotet gjorde att Umeås kvinnor kände sig kluvna och osäkra. Trots att de var rädda ville de inte styras av sin rädsla, utan betonade sin rätt att gå var de ville, när de ville. Samtidigt som de förväntades använda sitt sunda förnuft och vara försiktiga, skulle de inte vara så rädda att känslan tog över hela livet. Denna ambivalens medförde, enligt Linda Sandberg, att kvinnorna “frivilligt” anpassade och begränsade hur de använde vissa urbana rum.
I motsats till kvinnorna var männen förtegna om sina egna rädslor, och pratade hellre om hur rädda andra var, särskilt kvinnor. Männen beskrev ofta sig själva som orädda beskyddare, och enligt Linda Sandberg var det också ett sätt att distansera sig från gärningsmannen och hans brott.
Berättelserna innehåller också händelser då männen upplevde att de uppfattades som ett hot, och hur de fick anstränga sig för att tydligt visa att de var ofarliga. Den fruktade gärningsmannen beskrevs som en “vanlig man” med “normalt svenskt utseende”, och flera män fick också höra att de liknade Hagamannens fantombild.
– De kände sig utpekade som potentiella förövare, något som gjorde dem både arga och frustrerade, men också gav dem möjlighet att aktivt ta avstånd från gärningsmannen.
Linda Sandberg visar också att fokus i samhällsdebatten förflyttades från kvinnors till mäns kroppar. Från att ha handlat mycket om kvinnors klädval och beteende, övergick diskussionen till att gälla hur män skulle föra sig i det offentliga rummet för att inte uppfattas som skrämmande. I media fokuserade också beskrivningen av Hagamannen på egenskaper hos hans kropp, och därmed skapades också en bild av den farliga kroppen.
Fakta om disputationen
Fredagen den 18 november försvarar Linda Sandberg, kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Fear of violence and gendered power relations. Responses to threat in public space in Sweden. Svensk titel: Rädsla för våld och könade maktrelationer. Hantering av hot i det offentliga rummet i Sverige. Disputationen äger rum kl. 10 i Hörsal C, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är professor Rachel Pain, Department of Geography, Durham University.
För mer information, kontakta:
Linda Sandberg, (nås säkrast efter kl. 10 på måndag den 7/11)
kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet
Telefon: 090-786 5469, 070-244 69 56
E-post: linda.sandberg@geography.umu.se
Läs hela eller delar av avhandlingen.
